Var finns de nu?

Upp till en miljon personer som tillhör främst uiguriska minoriteter har gripits och stängts in på interneringsläger i den autonoma regionen Xinjiang. Ingen vet vad som hänt dem och anhöriga har oroat sig i åratal för personernas öde.

Den kinesiska regeringen vill stärka befolkningens lojalitet gentemot staten och det kommunistiska partiet. För uigurer, kazaker och andra muslimska minoriteter har det här avspeglat sig som massgripanden, övervakning, politisk ”omskolning” och kulturell tvångsintegration.

Kiinan kartta, jossa korostettu uiguurialue

Amnesty har intervjuat över hundra personer bosatta utanför Kina, vars släktingar försvunnit eller som själva torterats på fånglägren.

Övervakningssamhället

Gripanden bland etniska minoriteter ökade explosionsartat år 2017 i och med direktivet om att ”begränsa terrorism” i landet.

Inom ramen för direktivet kan religiösa eller kulturella uttryck tolkas som ”extremism”. Till dem räknas exempelvis ”otypiskt” skägg, användning av huvudduk, regelbundna böner, fasta, att vägra alkohol samt innehav av litteratur som behandlar islam eller uigurkultur.

Resor – särskilt till muslimska länder – på grund av arbete eller studier, samt kontakter till utlänningar anses också vara suspekta. Män och kvinnor, unga och äldre, stadsbor och landsbygdsbefolkning – i praktiken får alla leva i konstant rädsla för att gripas.

Regelbundna säkerhetskontroller har blivit en rutinartad del av livet i Xianjiang. Myndigheterna tar vara på alla chanser för att exempelvis gå igenom mobiltelefoner i jakt på suspekt material, eller att kontrollera en persons identitet genom ansiktsigenkänningsteknologi.

Mies peittää puheluaa sohvalla

WhatsApp

Kina övervakar medborgarnas kommunikation, och en person kan bli misstänkt för exempelvis meddelanden på WeChat, som inte använder end-to-end-krypteringsteknologi för att göra kommunikationen hemlig. Men att använda krypterade program som WhatsApp kan redan i sig leda till ett gripande.

Syrlas Kalimkhan berättar att han installerade WhatsApp på sin pappas telefon och testade den genom att skicka ett meddelande till honom – ”Hej pappa”. Kort därefter kontaktade polisen pappan för att fråga honom om WhatsApp-användningen. Efter det dröjde det inte länge förrän pappan greps och skickades till ett interneringsläger.

Livet i fångläger

När myndigheterna talar om interneringsanläggningarna beskriver de dem som ”utbildningsmässiga förändringsprocesser”. Omvärlden definierar dem emellertid som fångläger. Människorna som skickas till lägren blir inte åtalade, de får ingen rättegång, de får inte träffa en advokat och har inte möjlighet att överklaga beslutet. Personerna kan bli tvungna att sitta häktade i månader, eftersom endast myndigheterna kan avgöra när en människa blivit klar med sin ”förändringsprocess”.

Kairat Samarkan skickades till ett interneringsläger i oktober år 2017. Han hade återvänt till Xinjiang efter en kort vistelse i Kazakstan.

Kairat berättar hur en huva drogs över hans huvud i samband med gripandet, handklovar lades på hans händer, och han var tvungen att stå på ställe i 12 timmar. Enligt Kairat fanns upp till 6 000 personer på lägret. De tvingades sjunga politiska sånger och studera tal av Kinas kommunistiska parti. Fångarna fick inte tala med varandra, men måste upprepa slagordet ”länge leve Xi Jinping” före måltiderna. Behandlingen på lägret fick Kairat att försöka begå självmord precis innan han frisläpptes.

Jag tvindadaes stå i en och samma ställning i 1 timmar. De bröt ner min vilja, varefter jad lydde allt de sad de.

  • Kairat Samarkan, eidigare fånge vid ett interneringsläger

De som vågar göra motstånd eller inte ”visar tillräckliga framsteg” bestraffas. Det kan innebära vad som helst, från glåpord till uttröttning, isoleringsceller, misshandel och tortyr. Enligt rapporter sker ett flertal dödsfall och självmord vid lägren.

Enligt myndigheterna handlar det om nödvändiga åtgärder för att bli av med ”religiös extremism” och ”terrorism”. De motiveras också med ”etnisk enhetlighet ” och nationell säkerhet. Men även om det är både nationers rätt och plikt att bekämpa våldsamheter måste de preventiva åtgärderna vara i rätt proportion och gentemot ett specifik hot. Massgripanden av etniska minoriteter eller religiösa grupper är helt enkelt inte berättigade.

”De så kallade ’interneringslägren’ är högkvarter för hjärntvätt, tortyr och bestraffning. De påminner om Mao-regimens mörkaste stunder då vem som helst kunde bli misstänkt för att vara illojal gentemot partiet och staten, och därmed skickas till Kinas ökända arbetsläger. Personer från etniska minoriteter, främst muslimer, är tvungna att leva i konstant fruktan – både för sig själva och för sina släktingar”, säger Nicholas Bequelin, Amnesty Internationals regionansvariga för Östasien.

Poliisi valvomassa uiguurikaupungissa

Splittrade familjer

Anhöriga till försvunna personer håller oron för sig själva i många månader. De hoppas att den brutna kontakten till nära och kära skulle vara en tillfällighet. De vågar inte söka hjälp, eftersom de är rädda för att göra saker värre: den kinesiska regeringen utgår från att kontakter till släktingar utomlands är suspekta – ibland är de till och med orsaken för att någon stängs in på ”omskolningsläger”. Men när oron blir outhärdlig talar allt fler ut.

Kazaken Bota Kussaiyn talade med sin far via appen WeChat senast i november år 2017. Bota studerar vid Moskvauniversitetet, och hans familj flyttade från Xinjiang till Kazakstan år 2013.

År 2017 reste Botas far till Kina för att få vård för sin fot. När han anlände till Xinjiang lade myndigheterna beslag på hans pass. Tre månader senare fick Bota höra av sina släktingar att pappan skickats till ett ”interneringsläger”.

Botas släktingar, som bor i Xinjiang, vågar inte tala om det skedda och bröt all kontakt med familjen, eftersom de är rädda för att väcka myndigheternas uppmärksamhet.

”Min far är en vanlig medborgare. Innan han greps var allt väl med vår familj. Vi skrattade mycket. Men vi vet inte längre hur man skrattar. Vi kan inte sova om nätterna. Vi lever i rädsla. Det här har chockat min mor. Vi vet inte var pappa är. Vi vet inte om han är vid liv. Jag vill bara se min pappa igen.”

Ett världsomspännande problem

Många släktingar och vänner utomlands säger att de känner sig ansvariga och ”skyldiga” för situationen, eftersom det verkar som om kontakten till utlandet misstänkliggör många invånare i Xianjiang. Myndigheterna påstår att personerna har relationer och band till grupperingar som Kina anser främja religiös extremism eller planera terrordåd. Den verkliga avsikten verkar ändå vara att stoppa information om förtrycket i Xianjiang från att spridas till omvärlden.

För att inte väcka uppmärksamhet och misstankar har uigurer, kazaker och andra minoriteter i Xianjiang brutit med vänner och familj som bor utanför Kina. De varnar sina bekanta från att ringa och avlägsnar alla ”utomstående” kontakter på sociala medier. Eftersom det inte finns tillförlitlig information om händelserna i området är vänner och släktingar utomlands tvungna att leva i konstant fruktan.

Människor världen runt vill få svar på: