Rätten att demonstrera begränsas runtom i Europa

Det blir allt svårare att demonstrera i Europa. På många håll bemöter myndigheter samhällets kritiska röster med böter, våld, begränsade sammankomster och övervakning. Liknande utveckling syns också i Finland. 

Den som vill kriminalisera medborgaraktivism börjar sällan med att stifta en ny lag. 

”Det börjar med små saker: polisen använder lite mer våld utan konsekvenser, en del grupper behandlas olika och vissa typer av aktivism börjar stämplas i den offentliga debatten. I något skede kopplas lagstiftningen med i utvecklingen”, säger Kerttu Willamo, expert vid nätverket European Civic Forum (ECF). 

ECF-nätverket följer och rapporterar om hur medborgerliga rättigheter förverkligas runtom i Europa. I sin rapport från 2025 varnade ECF för en ”aldrig tidigare skådad och intensifierad attack” mot civilsamhället. Enligt rapporten begränsas förenings-, mötes- och yttrandefriheten nästan överallt på kontinenten. Liknande allvarliga varningssignaler gav Amnesty i sin analys från 2024 av demonstrationsrätten i 21 europeiska länder.   

Kriminaliseringen av medborgaraktivism börjar ofta med små saker.

I praktiken syns attacken genom att myndigheter har en allt lägre tröskel för att upplösa demonstrationer med krafttag, deltagare bötfälls, medborgarorganisationers finansiering skärs ned och polisen riktar skärpt övervakning särskilt mot aktivister och minoritetsgrupper. 

”Finland följer långt det som sker i resten av Europa. Europa påverkas i sin tur av globala trender”, säger Willamo. 

I över fyra års tid har Amnesty i Finland observerat demonstrationer och dokumenterat fall där polisen upplöst demonstrationer i förtid, hindrat demonstrationsobservatörers arbete, använt våld och försökt kontrollera fredliga sammankomster, i stället för att trygga mötesfriheten. 

Amnesty följer också inhemska brottsprocesser kopplade till mötesfriheten samt andra åtgärder som myndigheter riktar mot aktivister för att begränsa deras verksamhet. Ett exempel på sådant är teleövervakning som riktats mot klimataktivister samt att en klimatorganisation som bedriver påverkansarbete nekats insamlingstillstånd. 

Som enskilda fall kan åtgärderna verka harmlösa. Men enligt Willamo är det just här som faran ligger. 

”Man kan inte invagga sig i att dessa bara är enskilda företeelser. Utvecklingen sker steg för steg, och begränsningar normaliseras fall för fall.”

Aktivism är okej bara i strikt kontrollerade former  

Enligt Willamo har så kallat administrativt förtryck blivit vanligare. Aktivismen förbjuds inte, men dess handlingsutrymme krymper genom att myndigheterna försöker göra följderna så besvärliga, dyra eller skrämmande att allt färre kan delta. 

I Frankrike har särskilt miljö- och fackföreningsrörelserna de senaste åren belastats med gripanden och rättsliga påföljder. I Nederländerna har polisen besvarat Palestina- och klimatdemonstrationer med massgripanden, vattenkanoner och andra maktmedel. I vissa länder har demonstrationer också förbjudits i förväg på vaga grunder, som hot om ”störning av den allmänna ordningen”.

Samma trend förekommer runtom i Europa. Aktivism och civil olydnad behandlas allt oftare som säkerhetsfrågor i stället för att betraktas som ett uttryck för medborgarnas aktiva deltagande i demokratin. Flera länder har stiftat eller skärpt lagar som möjliggör oproportionerligt hårda straff, till exempel för att blockera vägar. 

”I Europa tänker vi ofta att hot mot demokratin kommer utifrån. I verkligheten sker urholkningen också inifrån”, säger Willamo. ”Den sker bland annat genom myndighetspraxis och lagstiftning som undergräver den internationella regelbaserade världsordningen.” 

Enligt henne motiveras begränsningar allt oftare med nationell säkerhet, terrorismbekämpning eller att förhindra utländsk påverkan. 

”I praktiken riktas påföljderna mot dem som kritiserar makten.” 

Myndigheterna försöker göra aktivism så besvärligt, dyrt eller skrämmande att allt färre kan delta.

Bland annat Ungern, Slovakien och Georgien har förberett eller antagit så kallade ”lagar om utländska aktörer”. De förpliktar organisationer som tar emot utländsk finansiering att anmäla sig i särskilda register. Med hjälp av lagarna kan regimkritiska organisationer stämplas som misstänkta och deras administrativa börda ökas. 

Enligt Willamo är försöket att göra finansieringen till en politisk fråga ett av de första varningstecknen på att staten vill kontrollera civilsamhället. 

”Organisationers verksamhet förbjuds inte direkt. I stället begränsas deras finansieringsmöjligheter, eller så låter man tydligt förstå att viss påverkansverksamhet eller vissa kritiska teman inte längre får stöd.” 

Detta leder till att organisationer självmant börjar censurera sig: de talar mindre om känsliga frågor eller låter bli att bedriva påverkansarbete av rädsla för att förlora sin finansiering.  

Säkerhetsretoriken gör aktivister till ett hot 

Inskränkningar i medborgerliga rättigheter hänger samman med den bredare säkerhetsdebatten och ”säkerhetisering”. Säkerhetisering innebär att ett fenomen eller en grupp definieras som ett säkerhetshot på ett sätt som legitimerar exceptionella åtgärder, oavsett om hotet är verkligt eller inte. Begreppet uppstod inom fredsforskningen på 1990-talet. 

”Säkerhetsretoriken beskriver inte bara hot, utan skapar också sådana. När något definieras som ett säkerhetshot kan man rättfärdiga åtgärder som annars inte skulle anses acceptabla”, säger fredsforskaren och biträdande professorn vid Tammerfors universitet Anitta Kynsilehto. 

Enligt Kynsilehto är klimataktivism ett beskrivande exempel på denna utveckling. 

”Elokapina (Extinction Rebellion) göra oss medvetna om den annalkande klimatkatastrofen: en som snart drabbar oss alla, men som ingen gör något åt. Samtidigt skapar rörelsens aktivism friktion i vardagen och ifrågasätter samhällets självbild. Därför är det lätt att försöka tysta både budskapet och metoderna.”  

Ett medborgarinitiativ som krävde att Elokapina skulle upplösas samlade över 100 000 underskrifter hösten 2024. Initiativet krävde att både Elokapina och bakgrundsföreningen Elonvaalijat ry skulle upplösas och klassas som ”organiserad brottslighet”. Också dåvarande inrikesminister Lulu Ranne och justitieminister Leena Meri ansåg det nödvändigt att utreda om rörelsen kunde förbjudas. 

Polisstyrelsen och åklagarmyndigheten bedömde emellertid att det saknades rättsliga grunder för ett förbud. 

När något definieras som ett säkerhetshot kan man rättfärdiga åtgärder som annars inte skulle anses acceptabla.

Enligt Kerttu Willamo vid European Civic Forum är just denna typ av stämplande retorik ett varningstecken på utveckling mot aktivismens kriminalisering. 

”I många länder börjar utvecklingen med att man ifrågasätter om vissa rörelser är acceptabla. Deras roll och legitimitet kan kritiseras i den offentliga debatten, ibland även på hög politisk nivå. Först senare förs begränsningar in i lagstiftningen. I inget land där politikerna inskränkt eller kvävt demokratin har medborgarnas rättigheter försvunnit över en natt.” 

I Tyskland har brottsutredningar inletts mot klimataktivister i rörelsen Letzte Generation och dess verksamhet har jämförts med organiserad brottslighet. Åklagare i München tillämpade lagstiftning om organiserad brottslighet på aktivisterna för att möjliggöra husrannsakningar, frysning av bankkonton och omfattande övervakning. 

”Tyskland har fortfarande ett öppet och mångsidigt civilsamhälle”, säger Willamo. ”Men vissa grupper som klimataktivister, regnbågsorganisationer, aktörer som försvarar migranters rättigheter och särskilt Palestina-solidaritetsrörelsen utsätts för oproportionerlig övervakning och repression.” 

Det globala CIVICUS-nätverket bedömer årligen civilsamhällets tillstånd i olika länder på en femgradig skala utifrån hur fritt människor kan organisera sig, demonstrera och delta i det offentliga samtalet. År 2025 sänktes Tysklands klassificering, just på grund av övervakningen och kriminaliseringen som riktas mot klimat- och Palestinaaktivister. 

Missbruk av terrorlagar

När demonstrationer framställs som säkerhetshot kan polisen ty sig till exceptionella medel som mer omfattande övervakning, våldsanvändning och straffrättsliga metoder som tidigare använts för att bekämpa grov kriminalitet. Enligt Amnesty möjliggörs detta av straffriheten som förekommer i många europeiska länder: polisens användning av överdrivna maktmedel leder sällan till utredningar eller påföljder. 

Enligt Anitta Kynsilehto påverkas myndigheternas agerande också av vem som styr landet och vilka metoder ansvariga ministerier anser vara acceptabla. Länder med konservativa regeringar betraktar oftare hårdare åtgärder som legitima. 

Säkerhetsretoriken stärks särskilt i situationer där den offentliga debatten präglas av krig och militarism. 

”Då skapas en enda accepterad berättelse om vad som är rätt och fel ur säkerhetssynpunkt. Alla röster som avviker börjar misstänkliggöras. Särskilt i frågor som är kopplade till nationell säkerhet marginaliseras kritiska röster och det blir allt svårare att upprätthålla en mångstämmig debatt.” 

I flera länder har regeringar börjat måla upp aktivister som extremistgrupper.

I flera länder har regeringar börjat måla upp aktivister som extremistgrupper, utländska agenter eller säkerhetshot på ett sätt som suddar ut gränsen mellan våldsamma handlingar och civil olydnad. Stämplande retorik gör hårdare begränsningar mot medborgerliga rättigheter lättare att acceptera för allmänheten.

I Storbritannien försökte regeringen år 2025 förbjuda solidaritetsrörelsen Palestine Action med stöd av antiterrorlagstiftning. Förbudet innebar att man kan bli gripen bara för att uttrycka stöd till rörelsen eller hålla upp en skylt till dess försvar. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter konstaterade att klassificeringen utgjorde missbruk av antiterrorlagstiftningen. I februari 2026 slog en domstol fast att regeringens beslut var olagligt och oproportionerligt. Trots detta har polisen fortsatt gripa människor. Under våren 2026 har över hundra personer gripits i London vid upprepade fredliga demonstrationer mot förbudet av Palestine Action. Bland de gripna finns pensionärer, och majoritetens brott var att bara bära skyltar. 

”Missbruk av antiterrorlagstiftning är en farlig utveckling”, säger Kerttu Willamo. ”Lagen kan användas för att ingripa mot verksamhet som staten upplever som alltför kritisk eller obekväm.” 

Övervakning skapar ett klimat av rädsla 

I Finland riktade polisen teleövervakning mot klimataktivister i samband med rallyt i Jyväskylä sommaren 2024. Enligt Willamo är fallet en del av en bredare europeisk diskussion om hur myndigheter använder teknik för att övervaka aktivister. 

I den omfattande spanska Catalangate-skandalen utsattes katalanska politiker och aktivister för övervakning genom spionprogrammet Pegasus, som installerades i deras telefoner. Med hjälp av programmet kunde myndigheter följa meddelanden, samtal och positionsuppgifter. I Italien bekräftade åklagare i år att aktivister och journalister som försvarar migranters rättigheter hade spionerats med Paragon-programvara, som också möjliggör övervakning av meddelanden, samtal och platsdata. 

Redan i sin rapport från år 2024 varnade Amnesty för utökad teknologisk övervakning i Europa. Enligt rapporten använder sig polisen allt oftare av ansiktsigenkänning, drönare, kamerabevakning, övervakning av sociala medier, insamling av telefondata och profilering av demonstranter.   

Redan vetskapen om möjlig övervakning och risken att utsättas för maktmedel har en stark avskräckande effekt.

Forskning visar att redan vetskapen om möjlig övervakning och risken att utsättas för användning av maktmedel har en stark avskräckande effekt. Människor börjar undvika demonstrationer och politiskt engagemang långt innan några konkreta åtgärder riktas mot dem. Ifall polisens agerande inte följs upp systematiskt och begränsningar av demonstrationer inte diskuteras offentligt kan följden av till synes små förändringar bli det nya normala. 

Det är avgörande för medborgerliga rättigheter att demonstrationer formellt tillåts, men också att människor kan delta i dem utan rädsla för övervakning, våld eller särbehandling på grund av sina åsikter. 

Aktivismen finner nya former  

Räddningsorganisationer som verkar i Medelhavet har under senaste år anklagats i Grekland och Italien för att medverka till människosmuggling efter att de räddat migranter i sjönöd. Flera av åtalen har sedermera lagts ned, men rättsprocesser som pågår i åratal är belastande och begränsar – och ibland omöjliggör – verksamheten. 

I Polen har aktivister åtalats för att ha bistått med olaglig inresa, eftersom de försett asylsökande som korsat gränsen från Belarus med mat, transport eller juridisk hjälp. Fallen hänger samman med att Belarus i flera års tid ansetts styra asylsökande mot den polska gränsen. Enligt European Civic Forum bygger anklagelserna på samma logik: om du hjälper en grupp som makthavare betraktar som ett problem, kan du själv utmålas till ett problem. 

”Detta är ett mycket effektivt sätt att minska civilsamhällets handlingsutrymme”, säger Willamo. ”När människor börjar frukta att redan ett uttryck för solidaritet kan leda till problem behöver aktivism inte längre förbjudas från myndighetshåll.” 

I Finland syns utvecklingen inte på samma sätt som i Tyskland, Storbritannien eller Österrike. Just därför bör enskilda fall tas på allvar, menar Willamo. 

”Ofta tänker man att det handlar om undantag. Men gradvis och i tysthet börjar dessa fall bilda det nya normala.” 

Allt fler är beredda att sätta sig själva och sina kroppar på spel för frågor som de anser vara viktiga. 

Både Anitta Kynsilehto och Kerttu Willamo betonar att utvecklingen inte är enkelriktad. Samtidigt som handlingsutrymmet begränsas hittar civilsamhällets verksamhet nya former. 

”Det finns mycket resiliens inom medborgarorganisationer, samhällsrörelser och aktivism, och många sätt att kringgå begränsande praxis”, säger Willamo. ”Människor accepterar inte bara passivt nya inskränkningar.” 

Hon påminner om att civilsamhället fortsatt verka även i länder där rättigheter begränsats kraftigt. 

”Till och med i Ryssland finns fortfarande aktivister som motsätter sig kriget, regeringens politik och myndigheternas agerande. Civilsamhället är i ständig rörelse, dynamiskt och levande, även då makten försöker kväsa det.” 

Också i Finland deltar människor i aktivism med större mod än tidigare, anser Kynsilehto. 

”Allt fler är beredda att sätta sig själva och sina kroppar på spel för frågor som de anser vara viktiga. Antalet kritiska röster ökar, liksom människors medvetenhet om orättvisor och deras vilja att delta.” 

Den senaste tidens händelser har också väckt kraftfulla och synliga motreaktioner. I Storbritannien möttes förbudet mot Palestine Action av omfattande offentligt motstånd och solidaritetsyttringar. I Tyskland har polisens agerande vid Palestinademonstrationer kritiserats öppet och prövats i domstol. I Finland ledde kraven på att upplösa Elokapina inte till rättsliga åtgärder, och rörelsen har fortsatt brett stöd. 

”Motståndet mot begränsningarna är i sig ett tecken på att en inskränkning av demonstrationsrätten inte är oundviklig”, säger Kerttu Willamo.

Text: Mirva Helenius
Bilder: Satu Söderholm och intervjupersonernas egna