Det första Pride-evenemanget i Karleby ordnades sommaren 2018. Tiina Isotalus och Virpi Karhu var en del av en liten aktivistgrupp som stod bakom evenemanget.
Förstår ni inte ens att skämmas? Stolthet (pride) är en dödssynd.
Redan det att man använde ordet stolthet väckte indignation i Karleby. Tiina Isotalus och Virpi Karhu anser att det avspeglar ett typiskt österbottniskt sätt att tänka och hur människor med skammens hjälp tvingas till ett undangömt liv.
”När det konservativa samfundet flåsar en i nacken upplever många unga att den enda möjligheten till ett liv som känns eget är att vid första möjliga tillfälle flytta någon annanstans. Vi såg i vilket skriande behov av ett sådant här evenemang denna landsända var.”
Motståndet gjorde oss inte missmodiga
Kokkola Pride motarbetades ända från början. Evenemanget debatterades mycket i offentligheten högljutt och kränkande. ”I insändarna och sms-spalterna tvistades det om enkla grundläggande frågor, som huruvida det är fråga om mänskliga rättigheter. Det var frustrerande”, beskriver Karhu.
På riksnivå talas det om att Pride gett upphov till pinktvätt, fenomenet där man genom ställningstaganden som stöder regnbågssamfundet polerar ett företags image. I Karleby var det däremot svårt att hitta samarbetsparter, och merparten organisationer vågade inte stödja evenemanget offentligt.
”Pinktvätt är ganska långt från vår verklighet. Här är det fortfarande ett djärvt ställningstagande att flagga med regnbågsfärger”, skrattar Isotalus. Aktivisterna fick också uppleva personliga trakasserier. Till exempel fick Tiina Isotalus föräldrar hotfulla brev. Svårigheterna vändes dock till seger, eftersom den offentliga uppläxningen gav händelsen en synlighet som annars inte hade varit möjlig.
”Den hårda offentliga debatten synliggjorde de attityder regnbågsfolket får leva med här. Det aktiverade den tysta majoriteten och fick ut sådana människor på gatorna som inte alls hade tänkt att detta gällde dem”, beskriver Isotalus.
Då kom tårarna
Trots allt motstånd samlade Kokkola Pride cirka 2 000 deltagare – mycket flera än någon hade vågat hoppas. Redan tidigt på morgonen började det komma folk till regnbågspicknicken, allt från barnfamiljer till lokala politiker. Också Karleby stad sände en hälsning.
”Jag for hemifrån i förhoppningen att det ens skulle komma några hundra människor.” Jag hade visserligen en känsla av att vi har allmänhetens stöd, men först där i parken blev det uppenbart. Då kom tårarna”, minns Karhu.
Aktivismen fick konkreta förändringar till stånd.
Det stora deltagarantalet var en oväntad och härlig överraskning, men Isotalus och Karhu betonar att evenemangets betydelse inte är avhängig av det.
”Man ska inte vara rädd att ingen kommer. Om man ordnar ett sådant här evenemang och når just den ena människan som är i så innerligt behov av det, då är det värt det”, summerar de.
Kokkola Pride synliggjorde både de trakasserier som könsminoriteter och sexuella minoriteter får utstå och majoritetens stöd. Aktivismen fick konkreta förändringar till stånd.
”Staden har vaknat upp i den här frågan och ordnar regnbågsverksamhet.” I Karleby finns det nu stödgrupper för transpersoner och för regnbågsungdomar och regnbågsföräldrar”, berättar Isotalus.
Förändringen pågår fortfarande och tanken var att fira Kokkola Pride igen sommaren 2020. På grund av coronaviruset måste evenemanget dock skjutas upp till nästa år. Tiina Isotalus och Virpi Karhu tror att allt kommer att bli lättare den andra gången.
En solig dag kanske inte löser alla djupt rotade problem, men det är en början.
Text: Anni Helkovaara
Bild: Martu Väisänen