Stormakternas allt öppnare ignorans för gemensamma regler förändrar krigets logik och gör civilbefolkningen till de främsta offren. En värld där internationella avtal sätts på prov är svår för de organisationer vars uppdrag är att hjälpa människor mitt i kriser.
Kommer USA:s president Donald Trump att slå till mot Iran med kärnvapen i natt?
Den fruktan fanns i Iran och runt om i världen i början av april, när Trump på sociala medier framförde ett otvetydigt hot. En hel civilisation kommer att dö i natt, skrev han.
I bakgrunden fanns misslyckade förhandlingar om att öppna Hormuzsundet, en central passage för den globala oljetransporten. ”Den fria världens ledare” spelade med höga insatser. Strax innan dess hade han beställt attacker inte bara mot Iran utan också mot en annan oljeproducent, Venezuela. Rättslärda har fördömt båda angreppen som olagliga och i strid med internationell humanitär rätt.
Den eskalerade konflikten i Mellanöstern är det senaste exemplet på hur världsledare allt oftare struntar i gemensamma regler. Samtidigt är händelserna en del av en bredare utveckling.
Sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har även västvärlden börjat frångå internationella avtal. Finland – en liten nordlig välfärdsstat som länge profilerat sig som förespråkare för mänskliga rättigheter – är inget undantag, utan har själv agerat kraftfullt i den riktningen.
År 2024 antog Finland den så kallade avvisningslagen, vars syfte är att motverka “hybridpåverkan” i en situation där Ryssland skulle försöka skapa kaos genom att skicka stora mängder asylsökande till den finska gränsen. Lagen har dock inte tagits i bruk, eftersom tillämpningen kräver ett särskilt politiskt beslut i ett läge där myndigheterna bedömer att situationen kräver exceptionella åtgärder. I praktiken kan asylsökande ändå inte i nuläget ta sig till Finland via Ryssland, eftersom östgränsen länge har varit stängd. Lagen har kritiserats både av Europarådets människorättskommissionär och av FN:s flyktingorgan UNHCR.
När man en gång har börjat rucka på gemensamma regler stannar utvecklingen sällan där. I början av 2025 sade Finland upp Ottawakonventionen som förbjuder användningen av personminor. Samtidigt började man diskutera behovet av att ompröva inställningen till kärnvapen, sedan försvarsminister Antti Häkkänen meddelat att regeringen föreslår att förbudet mot genomfart av kärnvapen ska upphävas.
Finland är inte ensamt om att ifrågasätta de principer som en gång byggde freden. Varför går världen i den här riktningen?
När man en gång har börjat rucka på gemensamma regler stannar utvecklingen sällan där.
I och med att stater allt oftare löser meningsskiljaktigheter med militära medel känner också hjälp- och människorättsorganisationer av förändringen. Deras uppdrag är att hjälpa vanliga människor som utsätts för bombningar och annat våld.
Enligt Finlands Röda Kors generalsekreterare Eero Rämö försvåras organisationernas arbete av den ökade mängden konflikter, men också av ekonomisk nedgång, klimatkrisen och olika aktörers vilja att politisera humanitärt bistånd.
Rämö menar att världen överlag blivit mer instabil. Det märks bland annat i antalet konflikter, som nu överstiger 130 globalt, vilket är mer än på flera årtionden. Den våldsamma utvecklingen har också lett till att allt fler människor lever som asylsökande eller internflyktingar efter att ha tvingats fly sina hem.
Konflikterna har dessutom blivit långvarigare och brutalare. I dag varar en konflikt i genomsnitt i åtta år. Samtidigt bryter parterna mot krigets regler oftare och mer systematiskt än tidigare. För civila är konsekvenserna ödesdigra: de hamnar i skottlinjen samtidigt som samhället omkring dem – med sjukhus, skolor och skyddsnät – kollapsar.
“Död och lidande”, sammanfattar Rämö.
Utdragna konflikter skapar också hopplöshet. Enligt forskning orsakar ett liv i krigstillstånd bland annat psykisk ohälsa, hopplöshet och radikalisering.
Röda Korsets internationella kommittés ordförande Mirjana Spoljaric Egger beskriver resultatet som ett kollektivt och globalt misslyckande med att skydda civila.
Under första världskriget utgjorde civila cirka en tiondel av alla dödsoffer. Under andra världskriget var andelen redan hälften. I dag har situationen enligt Rämö vänts upp och ned: endast en av tio dödsfall utgörs av soldater – resten är civila.
Förändringen syns också i makthavarnas retorik.
“I början av 2000-talet reagerade stater mycket kraftigt när någon bröt mot krigets regler. Nu talar man i stället om att situationer kan tolkas olika och att reglerna bör ses i en ny kontext. Men skyddet av civila ligger i själva kärnan i krigets regler. Det bör inte omtolkas”, säger Rämö.
De gemensamma reglerna är universella. Brott mot dem måste alltid fördömas, oavsett orsak eller politisk situation.
Amnesty Internationals forskningschef Erika Guevara Rosas säger att den ökade användningen av militära medel minskar det stigma som tidigare förknippades med våld mellan stater.
Guevara Rosas är särskilt bekymrad över att olagliga handlingar inte längre besvaras av motåtgärder. Detta har lett till att internationell rätt inte respekteras på samma sätt som tidigare.
“En kultur av straffrihet göder vissa regeringars handlingar. Det syns tydligt till exempel i Israels fall”, säger hon.
Guevara Rosas påpekar att många stater fortsätter att stödja Israel diplomatiskt trots att det folkmord som landet begår i Gaza redan har pågått i tre år. En stor del av världens stater förhåller sig passiva och kräver inte ansvar för dödandet av palestinska civila och hela samhällets kollaps.
Rämö vid Röda Korset nämner ingen stat vid namn, men talar för att de gemensamma reglerna aktivt måste försvaras:
“Det internationella samfundet har undlåtit att konsekvent fördöma förbrytelser. Men de gemensamma reglerna är universella. Brott mot dem måste alltid fördömas, oavsett orsak eller politisk situation. Så verkar det inte vara i dag”, säger han.
Erika Guevara Rosas menar att en bakomliggande orsak är att mellanstatliga mekanismer för konfliktlösning, såsom FN, har försvagats.
“Det innebär försämringar i genomförandet av FN-stadgan och en ökad risk för att meningsskiljaktigheter utvecklas till väpnade konflikter i stället för att lösas genom internationell rätt och diplomati”, säger hon.
När krigen blir fler betalar civila det högsta priset – något som syns bland annat i Gaza, Libanon, Sudan och Myanmar. Guevara Rosas beskriver dagens konflikter som krig mot civila.
När stater attackerar civila mål dras vanliga människor in i konflikten mot sin vilja.
Just nu syns två parallella utvecklingar i världen.
Allt fler människor är i behov av humanitär hjälp, men samtidigt har organisationernas förutsättningar att genomföra sitt arbete försämrats. Hjälpen måste levereras i allt svårare förhållanden, och biståndsarbetarna arbetar i förstörd infrastruktur utan vatten och el.
När stater attackerar civila mål tvärtemot krigets regler dras vanliga människor in i konflikten mot sin vilja, och deras levnadsvillkor försämras drastiskt.
“Också när människorna kan stanna i sina hem kan de inte längre leva värdiga liv”, säger Guevara Rosas.
Röda Korsets Eero Rämö konstaterar att humanitärt bistånd historiskt haft neutral status, men nu allt oftare framställs som politiskt. Det riskerar att underminera utgångspunkten att humanitär hjälp ska accepteras och skyddas i alla situationer.
Det märks bland annat i att dödstalen bland biståndsarbetare ökat, särskilt i Sudan och Gaza, där de attackerats av krigande parter. Enligt Rämö har detta långtgående konsekvenser.
“Det handlar inte bara om biståndsarbetarnas liv, utan om alla de människor som deras arbete skulle skydda”, säger Rämö.
Röda Korset har märkt att det allt oftare krävs förhandlingar med de krigande parterna för att få fram hjälpen, vilket enligt Rämö är ett tecken på att det humanitära utrymmet krymper.
“Enligt internationell humanitär rätt borde hjälpen alltid få obehindrat tillträde, om inte det tillfälligt stoppas av militär verksamhet. Nu ser vi att vi måste kräva och förhandla om vårt humanitära utrymme.”
Konsekvensen är att färre resurser går till själva hjälparbetet. Organisationernas kostnader ökar, och deras förebyggande arbete får vänta. När den akuta hungern ökar måste man till exempel minska på att lära ut förebyggande kunskaper i första hjälpen.
“Detta är mycket konkreta val som vi tvingas göra i en värld med sinande resurser, säger Rämö.”
Den som har vapen är stark, och den som har kärnvapen besitter verklig superstyrka.
Att betrakta krig som det enda sättet att lösa konflikter vittnar om en snäv syn på alternativen, säger Noora Kotilainen, som är forskare i politisk historia.
“De flesta kriser och konflikter löses på helt andra sätt än genom krig.”
Trots detta har en retorik som normaliserar eller rentav idealiserar krig blivit vardag. Utvecklingen har skett gradvis under lång tid, men har enligt Kotilainen tydligt förstärkts under det senaste decenniet.
Enligt Kotilainen är grundorsakerna det hyckleri och den selektivitet som blottläggs under kriser och konflikter. Rysslands anfallskrig fördöms, men USA:s militära interventioner möts inte med samma kritik. Vapenhandeln fortsätter med Israel, trots att samarbetet med Ryssland under liknande omständigheter har avbrutits.
Den ökande globala krigshetsen kan beskrivas med begrepp som Kotilainen studerar i sin forskning: militarism och militarisering. Med militarism avses förhållanden där militär makt framhävs och värderas högt, medan militarisering syftar på hur ett krigiskt tankesätt och militära praktiker sprids till samhällets alla områden.
Militarismen utgör kärnan i internationell politik. Uppfattningen om vilka stater som är starka och vem som får sin vilja igenom bygger, enligt Kotilainen, på omfattningen av den militära styrkan och dess avskräckande effekt. Detta syns till exempel i hur vi talar om världens största militärmakter.
“Den som har vapen är stark, och den som har kärnvapen besitter verklig superstyrka.”
Ett annat tecken på militarism är att olagliga handlingar tillåts fortgå medan omvärlden ser på. Dödsoffer i konflikter har allt oftare börjat betraktas som oundvikliga. I takt med det förskjuts fokus till hur konflikterna påverkar oss som är geografiskt långt bort från krigszoner, men som i en globaliserad värld ändå påverkas av följderna.
“Vi talar mer om oljepriset än om hur många iranier och libaneser som har dött.”
Militariseringen märks inte bara i handlingar utan också i hur krigiskt tänkande breder ut sig. Enligt Kotilainen tar det sig uttryck till exempel i att människor allt oftare funderar på om de borde delta i repetitionsövningar eller träna skytte. Att direkt stödja enskilda staters försvarsmakter ekonomiskt kan uppfattas som ett mer effektivt sätt att främja fred än att donera till människorätts- eller biståndsorganisationer.
När stater förbereder sig för det värsta blir krig också en del av det ekonomiska tänkandet. Kotilainen hänvisar till forskaren Cynthia Enloes begrepp om den patriarkala ”senare-sektorn”, dit andra frågor skjuts upp när krig prioriteras. När politiker styr resurser till vapen innebär det samtidigt färre satsningar på humanitär verksamhet, särskilt förebyggande insatser.
Enligt Finlands Röda Kors generalsekreterare Eero Rämö har kapprustningen tilltagit i synnerhet i väst under 2020-talet, inte minst till följd av kriget i Ukraina. Samtidigt minskade finansieringen av utvecklingssamarbete globalt med 174 miljarder euro – motsvarande 23 procent – mellan åren 2024 och 2025. Det humanitära biståndet minskade med 36 procent, trots att 240 miljoner människor världen över fortfarande är i behov av hjälp.
“Obalansen är fullständigt ohållbar”, säger Rämö.
Att rika och traditionellt inflytelserika länder börjar tänja på gemensamma regler får återverkningar i hela världen.
När politiska krafter som eldar på krig når makten visar de ofta sitt förakt för humanitära regler, konstaterar forskaren Noora Kotilainen. Det mest skrämmande exemplet är enligt henne Gaza, där Israel har stoppat humanitärt bistånd från att nå området och systematiskt låtit människor svälta ihjäl som en del av krigföringen.
Att rika och traditionellt inflytelserika länder börjar tänja på gemensamma regler får återverkningar i hela världen. Då framstår det inte längre som meningsfullt för andra länder att förbinda sig till ett system som upplevs som orättvist, påpekar Kotilainen.
Följden har blivit ett klimat där behovet av gemensamma spelregler stegvis har börjat ifrågasättas. Även i Finland har det blivit vanligare att motivera avsteg från internationella avtal med att tiderna förändrats.
Röda Korsets Eero Rämö betonar dock att utvecklingen till trots finns det fortfarande grundläggande överenskommelser som alla stater har förbundit sig till.
“Ingen har åtminstone på allvar föreslagit att lämna Genèvekonventionerna, och dessa har fortfarande betydelse”, säger han.
Genèvekonventionerna, som slöts 1949, utgör kärnan i den internationella humanitära rätten. De skyddar sårade, krigsfångar och civila. Enligt Rämö finns det ingen vilja att öppet överge konventionerna, även om de inte alltid följs i praktiken.
“Även om reglerna bryts allt oftare och mer systematiskt har vi fortfarande en ram som vi förbundit oss till”, säger han.
Noora Kotilainen vill samtidigt undvika att tala om en urholkning av den regelbaserade världsordningen, eftersom ett sådant språkbruk kan bli självuppfyllande.
“Vi talar allt oftare som om systemet vore passé. Vi borde vakna upp till insikten att vi klarade att bygga upp detta tidigare – och att det gagnar oss alla.”
Hon irriterar sig också på hur samtiden ofta beskrivs som en oundvikligen krigisk epok, där utvecklingen framställs som ofrånkomlig.
“För helvete, det är människor som startar krig, inte tiden.”
Journalister och aktivister är fortfarande verksamma i områden där utomstående inte har tillträde.
Mitt i det kaotiska världsläget arbetar organisationerna vidare i en förändrad verklighet där det humanitära utrymmet krymper och nya hinder uppstår. Enligt Erika Guevara Rosas har även Amnestys arbete blivit svårare på senare tid.
Arbetet försvåras inte bara av våld mot personal i konfliktområden, utan också av att stater i allt högre grad hindrar Amnesty och andra människorättsaktörer från att själva övervaka situationer på plats.
“Ett tydligt exempel är att våra forskare inte släpps in i Gaza för att dokumentera vad som sker. Israel hindrar Amnesty och andra människorättsorganisationer från att ta sig in på den ockuperade Gazaremsan.”
Under de senaste åren har Amnesty därför kraftigt utvecklat sina metoder för digital informationsinhämtning, exempelvis genom att använda satellitbilder för att verifiera attacker och identifiera olika vapentyper.
“Vi har experter som kan verifiera bild- och videomaterial. Det hjälper oss att fylla de luckor som uppstår när vi inte själva kan vara på plats.”
Samtidigt har det blivit allt viktigare att skydda organisationens lokala samarbetspartners och aktivister som verkar bland de drabbade människorna. Enligt Guevara Rosas strävar Amnesty efter att skapa plattformar som ger uttryck för människors röster och handlingskraft, särskilt när det gäller personer som utsätts för de grövsta människorättskränkningarna.
Rapporterna om människorättskränkningar som Amnesty sammanställer har i årtionden använts som bevismaterial i internationella domstolar, där personer som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser har ställts till svars. I dag är dock även dessa institutioner under attack. Mäktiga stater försöker försvaga dem, eftersom de uppfattas stå i vägen för exempelvis militära operationer. Enligt Guevara Rosas är det hög tid att världen reagerar och återupprättar institutionernas ställning.
“Vi måste hitta sätt att använda de mekanismer som finns för att skipa rättvisa och utkräva ansvar av stater som begår allvarliga brott världen över. Även om det känns långsamt och ibland omöjligt, kommer den dag då människor får upprättelse. Därför är det avgörande att vi samlar bevis.”
Guevara Rosas påminner om att människor som lever i militarisering och under förtryckande regimer fortsätter att kämpa. Människorättsförsvarare, journalister och vanliga medborgare är fortfarande verksamma i områden där utomstående inte har tillträde.
“Människor på plats gör motstånd – därför har inte heller vi råd att ge upp.”
Text: Tuukka Tuomasjukka
Illustration: Miukki Kekkonen
Hej där! Nu när vi fått din uppmärksamhet…
… så är vi övertygade om att du vill se mänskliga rättigheter förverkligas för alla, överallt i världen. Visste du att Amnestys arbete bygger på stödet från omtänksamma människor som du? Vi är en oberoende aktör som inte tar emot statlig finansiering. Men vi behöver privata donatorer för att trygga vårt oberoende.
Vårt arbete ger resultat. Tack vare våra donatorer har vi lyckats frigöra hundratals människor som dömts på felaktiga grunder. Vi har pressat regeringar att åtgärda diskriminerande lagstiftning, stoppat avrättningar och räddat människoliv. Med hjälp av våra donatorer kan våra experter bedriva forskning och avslöja människorättskränkningar. Vi blottlägger orättvisor och kräver att beslutsfattarna agerar.
Allt det här är möjligt med hjälp av människor som du. Tillsammans kan vi sätta stopp på tortyr, förtryck och diskriminering; hjälpa våldsutsatta kvinnor och erbjuda en bättre framtid för människor som flyr krig och förstörelse.
Därför frågar vi: har du möjlighet att bidra med en summa som passar dig? Varje donation är viktig. Ge ditt stöd för de mänskliga rättigheterna i Finland och överallt i världen!