Frank Johansson har lett Finlands Amnesty i tre decennier, genom människorättssegrar, kriser och förändring. Snart väntar pensionen. Vad tar han med sig av ett yrkesliv i mänskliga rättigheters tjänst?
Den 1 september 2027. Det datumet slog Frank Johansson fast för ett år sedan.
“Då går jag, meddelade jag vår styrelse. Det kändes jätteskönt att få sagt.”
Det innebär att det pågående året är hans sista hela år som verksamhetsledare för Amnestys finländska sektion. En konstig känsla, säger han, men konstaterar att han jobbat tillräckligt för en livstid.
“Visst är det lite vemodigt. Samtidigt tänker jag att Amnesty nog klarar sig utan mig.”
Vem Amnestys styrelse kommer att välja som efterträdare till Johansson – som i inhemska offentligheten blivit något av ett ansikte för mänskliga rättigheter – är onekligen en intressant fråga. Själv kommer han inte att delta i valet, men bidrar med rån under rekryteringsprocessen.
Den som tar över stafettpinnen kommer att leda en väldigt annorlunda organisation än den Johansson äntrade på 1990-talet. När han inledde sin Amnestykarriär som informatör skedde kommunikationen med det internationella sekretariatet i London med fax och interna dokument skickades per post. Internet förändrade allt.
“Arbetets tempo har ökat. Mängden material vi får in och det vi själva producerar har ungefär tusenfaldigats.”
I stället för att vara en nyhetsbyrå som berättar om hemskheter ute i världen är vi i dag en aktiv del av det finländska civilsamhället.
En annan stor förändring skedde när Amnesty började arbeta professionellt med fundraising i slutet av 90-talet. Resurserna tjugofaldigades, organisationen växte och tog sig an människorättsproblem i Finland.
“I stället för att vara en nyhetsbyrå som berättar om hemskheter ute i världen är vi i dag en aktiv del av det finländska civilsamhället. Det ser jag som väldigt positivt.”
För Johansson innebar professionaliseringen att han fick axla rollen som chef, utan egentliga förkunskaper i ledarskap.
“Jag gillade inte att leda. Jag tänkte lite naivt att folk nog vet vad de gör och min uppgift är att hålla koll att allt fungerar. Snabbt insåg jag att det krävs mer än så.
I dag ser han ledarskapet som en av sina viktigaste lärdomar. Över tid har han också jobbat fram en attityd som hjälpt honom att förhålla sig till att höra hur människor far illa dag ut och dag in.
“Man blir nog lite cynisk. Men med erfarenhet utvecklas en viss professionalism.”
Jag gillade inte att leda.
En inbiten pessimist, som Johansson beskriver sig vara, kan inte förlita sig på hopp. Den drivande faktorn är handlingskraft.
“Man definierar ett klart mål, stakar ut en plan och följer den.”
Under åren har detta varit receptet för att stegvis och långsiktigt hitta lösningar på stora samhällsproblem. En av de största framgångarna på hemmaplan är Amnestys arbete med att definiera våld mot kvinnor som en människorättsfråga.
“Vi har jobbat med det i över 20 år. Det har lett till förändringar i lagar, praxis och attityder.”
När det kommer till mer personliga segrar återvänder Johansson ofta till ett ögonblick i FN:s högkvarter. Efter 15 års arbete med det internationella vapenhandelsavtalet, som förbjuder vapenexport till länder där de kan användas för folkmord eller krigsförbrytelser, stod han i förhandlingssalen med det färdiga dokumentet i handen.
“Jag bläddrade igenom pappersbunten och insåg att vi hade lyckats. Det fanns inga ord. Jag brukar kalla det my magic minute in New York.”
Folkmordet i Gaza är något av det mest skrämmande jag sett i hela mitt liv. Det gör mig riktigt, riktigt arg
Allt som oftast handlar arbetet kring mänskliga rättigheter ändå om att bekämpa dyster utveckling. Trots att Johansson under sin karriär varit med om att bevittna kärnvapenupprustning och inbördeskrig, sett stater falla sönder och flygplan styras in i World Trade Center, upplever han ändå vår tid som exceptionellt mörk.
“I dag ser vi att stater medvetet struntar i de gemensamma reglerna. Det här möjliggör bland annat folkmordet i Gaza, vilket är något av det mest skrämmande jag sett i hela mitt liv. Det gör mig riktigt, riktigt arg.”
Ovanpå det vilar klimatkrisen – en fråga som Johansson till en början ansåg att inte angick människorättsorganisationer.
“Men för ungefär tio år sedan fick jag en aha-upplevelse: att klimatkrisen i allra första hand handlar om människor, mer än om något annat. Det kommer alltid att finnas växtlighet, kackerlackor och råttor som kan acklimatisera sig. Men människan kommer inte att klara av det. Klimatkrisen är därför den absolut största människorättskrisen.”
För att lösa en utmaning av gigantiska mått behövs ett fungerande sätt för världen att samarbeta. Ett sådant finns redan: även med sina brister och kryphål har det internationella rättsbaserade systemet fungerat länge och väl, menar han.
“Systemet behövs inte bara för klimatkrisen, utan också för att lösa frågor kring pandemier, digitala utmaningar, orättvisa och fattigdom, skattepolitik och migration. Orsaken till att ledare som Trump, Putin och Netanyahu vill bli av med det beror inte på att systemet är dåligt, utan för att det hindrar dem från att förverkliga sina egna själviska mål.”
Inte heller i övrigt sätter han sitt hopp på världsledarna. Han menar att vi inte kan förvänta oss att en karismatisk man eller kvinna till slut ska rädda världen.
“Förändring sker när vi jobbar kollektivt. Jag har tillit till den yngre generationen, Gen Z, speciellt den i globala södern. Framtidsutsikterna för dem som är födda kring millennieskiftet är inte hemskt goda. De har insett att de måste göra något.”
Vi inte kan vänta in vänta på att en karismatisk figur till slut ska rädda världen.
När det gäller Frank Johanssons egen framtid finns ännu inga stora planer på vad som händer när kalendern hösten 2027 töms på arbetsmöten kring världens problem.
“I något skede kanske jag plockar upp skrivandet igen. Frun har också en lång lista med renoveringsprojekt för åtminstone tio år framåt.”
En sak vet han: när den nya friheten gryr kommer han stiga på ett tåg och åka iväg, ”kanske till Mellaneuropa, kanske för en månad”.
“Det gör jag helt ensam. Jag ska gå på fotbollsmatcher, läsa och fundera på vad jag vill med mitt liv. Förhoppningsvis återvänder jag med en insikt.”
Det glada pensionärslivet kommer med mer tid för äventyr och upptäckter, men till Afrika kommer det sannolikt inte att bära av, trots att Johansson tillbringat en del av sin barndom och journalistkarriär på kontinenten. Främst för att han redan i flera år undvikit flygandet av klimatskäl.
“Jag är privilegierad som fått resa så mycket. Kvoten är fylld. Litteraturen hjälper mig att återvända till minnen och platser, med hjälp av en bok kan man resa vart som helst. Därför har jag inget större behov att flytta mig fysiskt. “
Frank Johansson
- Jobbar som: Verksamhetsledare vid Amnesty Internationals finländska sektion
- Bor: i stadsdelen Malm i Helsingfors med fru. Har tre barn.
- Ålder: 63
- Intressen: Fotboll, litteratur, matlagning
Teksti: Mikaela Remes
Kuvat: Mikko Suutarinen
Hej där! Nu när vi fått din uppmärksamhet…
… så är vi övertygade om att du vill se mänskliga rättigheter förverkligas för alla, överallt i världen. Visste du att Amnestys arbete bygger på stödet från omtänksamma människor som du? Vi är en oberoende aktör som inte tar emot statlig finansiering. Men vi behöver privata donatorer för att trygga vårt oberoende.
Vårt arbete ger resultat. Tack vare våra donatorer har vi lyckats frigöra hundratals människor som dömts på felaktiga grunder. Vi har pressat regeringar att åtgärda diskriminerande lagstiftning, stoppat avrättningar och räddat människoliv. Med hjälp av våra donatorer kan våra experter bedriva forskning och avslöja människorättskränkningar. Vi blottlägger orättvisor och kräver att beslutsfattarna agerar.
Allt det här är möjligt med hjälp av människor som du. Tillsammans kan vi sätta stopp på tortyr, förtryck och diskriminering; hjälpa våldsutsatta kvinnor och erbjuda en bättre framtid för människor som flyr krig och förstörelse.
Därför frågar vi: har du möjlighet att bidra med en summa som passar dig? Varje donation är viktig. Ge ditt stöd för de mänskliga rättigheterna i Finland och överallt i världen!