Från aktivist till statsminister – Sanna Marin tror att demokrati och direkt aktion kompletterar varandra

I politiken sker förändringar långsamt. Det är frustrerande för aktivister som kräver konkreta handlingar. En aktivist banade sin väg till statsminister, och nu leds landet av en makthavare som har en stark tilltro till det finländska medborgarsamhället.

Året är 2012 och en studerande i kommun- och regionförvaltning får syn på en arbetsplatsannons: Amnesty Internationals finländska sektion söker högskolepraktikant. Organisationen hoppas på att personen skulle vara särskilt insatt i kommunfrågor och jobba med påverkansarbete under valet. Arbetsuppgifterna har främst att göra med Nå’n gräns!-kampanjen som bekämpar våld mot kvinnor.  

 Denna studerande skickar in en arbetsansökan och kallas på intervju till Helsingfors. Hon har fått 160 röster i det förra kommunalvalet i Tammerfors, vilket inte var tillräckligt för en plats i fullmäktige, men räcker ändå till för att bli suppleant i stadsfullmäktige och i stadsstyrelsen. 

Praktikantkandidaten deltar alltså aktivt i dagspolitiken. Det är inte något hon döljer, utan är transparent om saken. Det anses inte vara till hennes nackdel, eftersom kännedom om dagspolitiken snarare är till nytta då man jobbar med kampanjarbete. Bland många kompetenta sökande ter hon sig som den mest meriterade. Valet står klart.  

 Denna utvalda tammerforsstuderande var Sanna Marin, Finlands nuvarande premiärminister.  

***

”Nå ja, hej hej! Beklagar att vi är försenade.” 

 Efter en timmes väntan uppenbarar sig plötsligt statsministern på datorskärmen. Hon verkar sitta på verandan i Gullranda. Jakten på den här jubileumsintervjun har pågått i flera månader och vår träff har skjutits fram åtminstone fem gånger: allt från återhämtningsfonder till regeringskriser har kommit i vägen. På grund av pandemiläget är vi dessutom tvungna göra intervjun digitalt via samtalstjänsten Teams i stället för att träffas personligen. 

Ihärdigheten belönades och nu har vi en unik chans att ta reda på vad Sanna Marin tänker om mänskliga rättigheter, aktivism, medborgarsamhället och kampen för en rättvisare värld.  

Passar det ärade statministern att vi är effektiva och går rakt på sak?   

”Du kan dua mig. Vi kan bra gå rakt på sak.”  

***

Marin inleder med att gå nio år tillbaka i tiden, till sina minnen från studietiden. Att söka praktikplats uttryckligen hos Amnesty kändes som ett naturligt val. Organisationens verksamhetsfält var bekant, men framför allt kände Marin att hon fick påverka frågor som hon var engagerad i på ett personligt plan.  

”Att motarbeta våld mot kvinnor och jobba för mänskliga rättigheter överlag är viktiga frågor för mig. Jag var jätteglad att jag fick jobbet på Amnesty: det var en värdefull erfarenhet, jag lärde känna fantastiska människor och fick jobba med viktiga frågor.”  

Förutom det huvudsakliga arbetet, att jobba med praktiska frågor kring kampanjen Nå’n gräns, deltog Marin under sin praktikperiod i frivilliga uppdrag, som att gå på demonstrationer för regnbågsrättigheter. Att påverka människorättsfrågor också genom aktivism var självklart för henne. 

”Jag har vuxit upp i en regnbågsfamilj och vet hur mycket arbete som gjorts för sexuella och könsliga minoriteters jämlika rättigheter i det här samhället. De är viktiga frågor för mig, redan på grund av min bakgrund.” 

Sanna Marin.

Fortfarande anser Marin att aktivism och partipolitik inte utesluter varandra. Hon känner igen aktivisttendenser både hos sig själv, men också hos många kollegor. 

”Trots att människor inom politiken i första hand strävar efter att påverka genom det politiska systemet går många politiker på demonstrationer, skriver opinionstexter och påverkar aktivt inom organisationer.” 

Marin intygar att till och med hos statsministern finns en världsförbättrare inombords, som överlevt den hektiska dagspolitiken. Det var därför hon ursprungligen gick med i politiken – eftersom hon ville ändra saker mot de bättre och bygga ett rättvisare samhälle.  

”Av samma orsak sökte jag praktikplatsen hos Amnesty. Nog brinner jag fortfarande för att förbättra världen och främja jämställdhet och likvärdighet människor emellan. De är hjärtesaker för mig. Jag känner igen de här dragen hos mig själv och ganska många andra som jobbar runt mig.” 

***

Aktivism uppstår ofta ur en vilja att åtgärda ett missförhållande eller snabbt få igenom en viktig förändring. Representativ demokrati är trögare till sin karaktär: även om man lyckats få i gång maskineriet är processerna långsamma och i stället för absoluta krav går beslutsfattandet alltid ut på kompromisser.  

Blir det här då inte frustrerande för den inneboende aktivisten? Enligt Marin kan förändring kännas segt, men det viktigaste är ändå att utveckling sker. Även om exempelvis arbetet med translagen fortfarande är på gång ser rättigheterna för könsliga och sexuella minoriteter i dagens Finland helt annorlunda ut än för 10–20 år sedan. 

”Vi har fått en jämlik äktenskapslag och regnbågsfamiljers ställning erkänns på ett helt annat sätt än då jag var barn och ung. Min främsta inspiration är att saker går mot det bättre, även om det tar tid och kräver mycket arbete. Den här vetskapen hjälper en att orka i politiken, även om arbetet ibland känns tungt och påfrestande.”   

Enligt Marin kan representativ demokrati och direkt aktion stöda varandra, och båda har sin plats i samhället. Båda behövs.  

”När människor känner att de vill agera och påverka är det viktigt att de har en kanal att göra det. Folk har olika åsikter och ståndpunkter och de måste också ha rätt att föra fram dem.”  

***

I Finland kan organisationerna träffa politiska beslutsfattare med låg tröskel, berättar Marin. Ur den synvinkeln fungerar medborgarsamhället här bättre än i många andra länder.  

”Exempelvis har Amnestys experter tillträde till statsministern och andra ministrar. Riksdagens utskott lyssnar också på organisationsfältet när de behandlar lagförslag. Lyckligtvis har vi ett system där vi kan träffas, höras och diskutera.” 

Ändå behöver växelverkan mellan organisationerna och politiska beslutsfattare ytterligare utvecklas, enligt Marin. Det av en klar orsak: ju fler människor, experter, organisationer och andra samhälleliga aktörer – inklusive företagsvärlden – som kommer till tals i beslutsfattandet desto bättre blir de politiska åtgärderna. 

Sanna Marin.

Från statsministerns perspektiv är påverkansarbetet mest effektivt när det är konstruktivt. Hon ger ett råd utgående från egen erfarenhet: fakta är det bästa sättet att påverka. Helst ska det presenteras i god tid.   

”Organisationer som Amnesty samlar mycket information. Det är viktigt att dela med sig data, kunskap och expertis, förutom med politiska beslutsfattare, också med tjänstemännen. Det bästa är etablera kontakten redan i ett tidigt skede, då lagar börjar beredas.”  

Ett annat lika viktigt element i påverkansarbetet är enligt Marin att använda sig av offentligheten. Hon uppmuntrar organisationer till synlig och högljudd kritik när det finns fog för det. 

”Det krävs också att människor blir medvetna om samhälleliga missförhållanden och att man sprider ordet om vad som borde och kunde göras åt saker.”  

***

Låt oss då ta itu med samhälleliga missförhållanden. Marin medger öppet att Finland har en hel del att göra när det gäller mänskliga rättigheter. Hon inleder med att ta upp transpersoners rättigheter, som hon redan nämnt tidigare.  

”Regeringen jobbar för saken, och jag vet att också Amnesty gör det. Lagstiftningen måste förnyas så att självbestämmanderätten förverkligas – att människor har rätt att själva definiera sitt kön och sin identitet, och därigenom leva ett tillfredsställande liv.”  

Problemen löses ändå inte enbart genom lagstiftning. Enligt Marin finns det också andra missförhållanden som måste åtgärdas, bland annat inom vården av intersexuella barn. Också personalen inom den offentliga sektorn måste utbildas i att bemöta transpersoner och ickebinära på ett jämlikt sätt – som människor lika värdefulla som alla andra. 

”Det är mångfacetterade frågor och en central helhet där Finland har en hel del att göra”, säger Marin. 

Samtidigt konstaterar statsministern att arbetet för mänskliga rättigheter ofta får en alltför snäv definition i den offentliga debatten. Det handlar inte bara om att främja minoriteters rättigheter, utan om att se till att var och en garanteras ett människovärde oavsett ålder, kön eller bakgrund. 

”Om vi ser arbetet för mänskliga rättigheter som något där allas gemensamma rättigheter främjas, då förstår vi också att människorättsfrågorna berör samhällets alla plan. Det är sist och slutligen kärnan – att vi alla har rätt att leva ett gott och värdefullt liv. Att alla uppskattas som de är. Att alla kan ha en aktiv roll i samhället och vara fria.” 

***

Sanna Marin fått rollen att som statsminister leda Finland genom pandemitider. Coronapandemin är också en människorättskris: med början i att rätten till liv och hälsa är grundläggande mänskliga rättigheter. Att hålla coronaläget under kontroll är människorättsarbete redan i sig, och där har Finland lyckats rätt väl, anser Marin. 

Den hälsomässiga, ekonomiska och sociala krisen kommer ändå att ha svåra konsekvenser en lång tid framåt. Enligt Amnesty Internationals årsrapport har pandemin tillspetsat strukturell ojämlikhet som drabbar särskilt kvinnor, etniska minoriteter, flyktingar, äldre personer och personal inom hälsovården. 

”Även om vi på sätt och vis drabbats av pandemin tillsammans har vissa av oss påverkats på ett djupare plan och ett mer kännbart sätt. De har lidit mer än många andra”, säger Marin. 

Statsministern medger den bistra verkligheten: att de som redan tidigare varit i en sårbar ställning har också lidit mest av pandemin. Därför måste man i eftervården av krisen se till att de negativa följderna också åtgärdas på ett rättvist sätt.  

”Under coronatiden har Finland exempelvis fått en enorm vård- och omsorgsskuld och vi släpar efter också gällande vården av psykisk hälsa. Även det är en människorättsfråga, att de här vårdköerna förkortas. Människor måste den få den vård och hjälp och det stöd de behöver för att kunna förverkliga sin rätt till ett gott liv.” 

Kvinnor och flickor har haft ett mycket stort ansvar under den här krisen och därför måste fokus finnas på deras ställning också efter pandemin.

Särskilt oroad är Marin över kvinnors och flickors ställning. Också Amnestys rapport visar att de ofta hamnat i krisens främsta linje. I Finland har våld mot kvinnor och i nära relationer ökat under pandemin. Samma utveckling har skett globalt. 

”Många kvinnor jobbar inom social- och hälsovården eller i andra arbetsuppgifter där det är svårt att undvika fysisk kontakt. Ofta tar de hand om sina barn, familjer och sina egna föräldrar. Kvinnor och flickor har haft ett mycket stort ansvar under den här krisen och därför måste fokus finnas på deras ställning också efter pandemin.” 

***

Utöver de människorättsproblemen som pandemin orsakat hörs även andra oroväckande nyheter från omvärlden. Enligt Marin har Europa gått back i flera frågor under senare tid. 

”Vi ser att ytterhögern mobiliserar sig, att makthavare tar till auktoritära metoder, att stater drar sig ur centrala människorättsavtal. Också demokratifrågor har blivit aktuella inom Europeiska unionen, då en del länder försöker utmana de rättsstatsprinciper som vi alla medlemsstater gemensamt förbundit oss till.” 

Trots allt detta kan man ändå se positiv utveckling i Europas människorättsläge, enligt Marin. Rättsstatsmekanismen, alltså att unionens medel binds till respekten för rättsstatsprincipen är enligt henne en stor seger. Hon ser också framgångar inom klimatpolitiken som viktigt människorättsarbete.  

”Utan en livsduglig planet, rent vatten, ren mat och möjligheten till anständiga levnadsförhållanden är det väldigt svårt att uppfylla mänskliga rättigheter.”   

Sanna Marin.

Ibland gör man framsteg och ibland sker tillbakagång – det är enligt Marin väldigt beskrivande för människorättsarbetet och för samhällsutvecklingen överlag, särskilt i ett internationellt perspektiv.  

”Det är helt enkelt så att utveckling inte alltid är lineärt. Därför behövs människor som varje dag jobbar för att försäkra sig om att saker på riktigt går åt rätt håll, och som inte ge upp trots bakslag.”  

Finland behöver inte bara stå och se på människorättslägets utveckling. Marin tror att vi har en möjlighet att aktivt påverka den på flera plan. För det första måste mänskliga rättigheter i det egna landet främjas systematiskt: missförhållanden inom lagstiftningen bör åtgärdas och man måste bygga ett samhälle där var och en kan leva ett människovärdigt liv. För det andra måste Finland agera globalt: genom att främja förverkligandet av mänskliga rättigheter i mellanstatliga relationer, i det internationella samarbetet och inom internationella organisationer. 

Det viktigaste är att kunna lyfta fram problem på alla plan, för att sedan kunna tackla dem. 

”Vi behöver mod att försvara mänskliga rättigheter. Organisationer och aktiva människor har enorma mängder av det. Det samma måste krävas av beslutsfattare, så att missförhållanden åtgärdas och att vi inte bara tiger när vi påträffar dem.” 

***

Nu har statsministern redogjort för sina tankar om medborgarsamhället och mänskliga rättigheter i en halv timme så gott som utan avbrott. När hon talar inför folket gör hon det extra lugnt, men när hon talar om människorättfrågor kan hon liknas vid en sportkommentator. Pratstunden med den upptagna ministern på en fredag kväll håller på att lida mot sitt slut. 

”Nog har jag ju redan hunnit säga en hel del”, skrattar hon. 

Det är alltså dags att förmedla statsministerns hälsning till jubileumsnumrets läsare. Vad vill Sanna Marin säga till Amnestys medlemmar och dess anställda?  

”Jag vill tacka dem alla! Ett stort tack för allt arbete som Amnesty och dess aktivister gör och har gjort för mänskliga rättigheter. Många saker i det här samhället skulle se annorlunda ut utan deras viktiga insats. Allt börjar med människan: att det finns någon som vill påverka, förbättra världen, skapa förändring.”  

Hur kan man då upprätthålla gnistan för världsförbättring? Marin tystnar för en sekund. Månne vi nu flyttade oss från statsministerns tomt och gick in på life coaching? Ja, kanske det, ler Marin, men formulerar ändå ett svar.  

”Vi kan säga att även om gnistan uppstår inuti personen själv hjälper det att ha ett bra team och goda vänner runt sig. Sådana hittar man både inom föreningsverksamhet och på partifältet. När man kan omringa sig med goda människor med ett gemensamt uppdrag, visst hjälper det en att orka.” 


Text: Janne Flinkkilä

Bilder: Touko Hujanen