Jade Nyström är ett exempel på hur sporten skapar förebilder. Genom att berätta om sig själv hoppas den 17-åriga höjdhopparen med transbakgrund kunna ge hopp och mod åt andra.
”I åttan bestämde jag att nu får det vara nog. Jag var utled på att behaga andra och kände ångest för att jag inte öppet kunde vara mig själv. Med min systers uppmuntran gick jag en dag fullt sminkad till skolan.
Mottagandet i gymnasiet i Elimä var dåligt. Många på skolan hade fördomar, också lärarna. En av dem sade rakt ut att jag borde vara pojkaktigare och mer som de andra killarna. Eleverna skrek oförskämda saker efter mig. Förutom mina närmaste vänner och min syster var det bara en lärare som försvarade mig, som sade att det var fint att jag vågar vara mig själv.
Under följande friidrottstävling var reaktionerna på mitt sminkade utseende långt liknande som i skolvärlden. Jag märkte att de andra medtävlarna undvek mig. Någon hoppades öppet att jag inte skulle vinna.
Men jag lät mig inte bli nedslagen av förolämpningarna, och ångrade verkligen inte mitt val. Jag kände hur en enorm börda hade lyfts från mina axlar. Tidigare var jag sur och ångestfylld – nu var känslorna plötsligt borta. Jag blev en mer positiv person.
Att jag tävlar i höjdhopp i pojkarnas klass med ett sminkat ansikte känns säkert väldigt konstigt för många. På vintern kunde jag inte delta i inomhus-FM på grund av vristskada, och jag vet inte när nästa tävling ordnas. Först då ser man om något ändrats sedan förra säsongen.
Just nu är höjdhopp det viktigaste för mig. Mitt nuvarande rekord är 193 centimeter, och den här säsongen siktar jag på att klara över två meter. Jag kommer att fortsätta tävla så länge jag kan. Det viktigaste med höjdhopp är att det är roligt. Annars skulle jag inte hålla på med det.
Jag upplever inte att en möjlig könskorrigeringsprocess skulle tvinga mig att ge upp tävlingsidrotten. Jag har inte ännu slagit fast något gällande hormonbehandlingar. I något skede inleder jag dem, men jag vet ännu inte när. Tills dess kommer jag att tävla för fullt i herrserien.
Inom friidrotten är attityden gentemot kön strikt tudelad och gränserna är noga definierade. Jag förstår tanken med begränsningar i hormonvärden. Det skulle vara orättvist om jag plötsligt började tävla i damernas serie.
Nästa år fyller jag 18. I och med translagsreformen kan jag då korrigera mitt juridiska kön med egen anmälan. Det tycker jag är bra.
Att jag var nominerad till Årets förebild i Idrottsgalan var ett fint erkännande. Jag har inte medvetet försökt vara en förebild, utan bara den jag är. Nu vill jag sprida positiv energi och berätta om mig själv på sociala medier, om min process och frågor som berör transpersoner. Det finns många som inte vet om transfrågor och jag vill vara så öppen som möjlig om allt. Jag försöker krossa folks fördomar.
Det finns många som inte vet om transfrågor och jag vill vara så öppen som möjlig om allt.
Den uppmärksamhet jag fått i offentligheten har känts bra. Det har inte egentligen förändrat mig just alls. Jag försöker hålla fötterna på jorden och undvika att bli högfärdig. Jag försöker vara den jag alltid varit. Det är jätteskoj att människor kontaktar mig på sociala medier med sina frågor. Det känns som om jag har något av en skyldighet att svara dem.
Jag hoppas att mitt exempel ger människor mod och liknande stöd som jag fått av min familj. Jag känner mig lyckligt lottad, eftersom jag vet att alla inte är i samma situation.”
Text: Ville-Veikko Valta
Bilder: Meri Björn