Fattigdom har alltid funnits i Finland, men märks nu allt tydligare i vardagen. För vissa är den en del av livet: vid butikskassan, i kollektivtrafiken och i de dagliga valen. Andra möter den inte alls. Hur kan människor i samma land leva i så olika verkligheter?
I Finland brukar vi tänka att fattigdom är ett fenomen som hör hemma någon annanstans – i andra länder eller i det förflutna. Därför ter sig de senaste forskningsrönen häpnadsväckande. Enligt Amnestys rapporter har alla finländare inte längre samma möjligheter att få sjukvård, och för allt fler är grundläggande saker i vardagen, som hem, mat och mediciner, inte längre självklara. Samtidigt har bostadslösheten ökat med 34 procent på två år.
I början av maj intervjuade Amnesty helsingforsare om var ojämlikheten syns mest just nu. Svaren var konkreta: i kollektivtrafiken, i matpriserna och i människors mående. Många upplever att utsatthet och ohälsa syns tydligare än tidigare i det offentliga rummet.
Samtidigt upplevde en del av dem vi talade med att de inte möter fattigdom överhuvudtaget.
Alla borde uppleva hur det känns att stå i butiken med en räknare och fundera på om man har råd att köpa allt man behöver. — Kimmo, Helsingfors
Amnestys expert Mariko Sato säger att det här vittnar om en förändring i vårt samhälle: finländarnas verkligheter håller på att glida isär.
– De som redan har det bra kan få det ännu bättre, medan de som har det sämre får det allt svårare. När människor från olika bakgrunder inte längre möts, ser eller märker man inte utsatthet i sin omgivning, i sin vardag eller i sin närmiljö.
Ständiga vardagsval
Bakom utvecklingen ligger enligt Mariko Sato flera kriser som drabbat Finland sedan coronapandemin.
“Efter pandemin följde en levnadskostnadskris och hög inflation. Kostnaderna i vardagen steg, men lönerna ökade inte i samma takt. Även Rysslands anfallskrig i Ukraina och senast krisen i Mellanöstern har påverkat ekonomin. Finland har för närvarande den högsta arbetslösheten i Europa.”
Enligt Sato kan man ändå inte förklara all ökande fattigdom med den globala situationen. Också politiska beslut har bidragit till att försvåra vardagen för dem med små inkomster.
Amnestys expert Mariko Sato.
Beslutsfattarna har medvetet skurit ned på strukturer som tryggat låginkomsttagares möjligheter till ett värdigt liv.
Pensionären Hilkka, som vi träffar på en diakonilunch i Drumsö i början av maj, beskriver sin situation så här:
“Man måste verkligen se efter vad man har i plånboken. Eftersom jag äter glutenfritt har jag inte råd att köpa färdig mat. Jag bakar och lagar själv.”
Man måste verkligen se efter vad man har i plånboken.
Också vardagen för dem som arbetar har förändrats.
“På jobbet märker man att en del arbetar mer på distans eftersom det är dyrt att åka kollektivt. Folk går inte ut och äter lunch längre, för också det är så dyrt”, säger Eeva, som deltog i lunchen med sin baby.
Fattigdom handlar alltså inte bara om extrema öden. Allt oftare handlar den om människors ständiga val i vardagen, vad man har och inte har råd med.
Enligt Sato är det här inte bara resultatet av enskilda politiska beslut, utan ett förändrat sätt att se på välfärdsstaten.
“Tidigare var målet att trygga grundläggande rättigheter för alla: möjlighet till utbildning, hälsovård och tillräcklig försörjning. Nu talar man om att vi inte längre har råd med välfärdsstaten.”
Enligt henne leder det också till ett snävare politiskt samtal.
“En viss känsla av att det inte finns några alternativ har cementerats. Då blir det svårt att ens diskutera vilka val som bättre kunde trygga de mänskliga rättigheterna.”
Skam gör fattigdomen osynlig
Samtidigt har den offentliga retoriken förändrats. Allt oftare anses fattigdom vara en konsekvens av individens egna val.
“Ibland hör man resonemang om att problemen beror på lathet. Men verkligheten ser sällan ut så”, säger studerande Sasa och Rosa som vi intervjuat.
Enligt Mariko Sato påverkar ett sådant synsätt hur människor ser på statens roll.
“Om man tänker att var och en är sin egen lyckas smed, varför skulle man då behöva strukturer som skyddar mot fattigdom? Men i verkligheten har vi inte alla fått samma förutsättningar.”
Om var och en är sin egen lyckas smed, varför skulle man då behöva strukturer som skyddar mot fattigdom?
Skam är en central del av upplevelsen av fattigdom. Stigmatiserande diskussioner ökar risken för att individer drar slutsatsen att de är misslyckade. Konsekvenserna är särskilt allvarliga för barn.
“Undersökningar visar att barn i fattiga familjer upplever mycket stigma och skam, och det påverkar deras framtid. De kan börja undvika sociala situationer, hamna utanför gemenskapen och gå miste om möjligheter i livet”, säger Sato.
En fråga för hela samhället
Fattigdom är inte bara individens problem. Även om andras utsatthet inte direkt berör ens eget liv påverkar den hela samhället på sikt.
“I länder där skillnaderna mellan grupper är stora förändras hela samhället. Vi vill inte ha ett Finland där de välbärgade barrikaderar sig i egna områden, där utbildningen segregeras eller där otryggheten ökar när människor tvingas till exempel att stjäla mat.”
Individers illamående påverkar hela samhället på sikt.
Enligt Sato finns det fortfarande möjlighet att ändra kurs, men förändring sker inte av sig själv. Politikerna måste faktiskt förbinda sig till att minska fattigdomen. Hon lyfter bostadslösheten som exempel. Finland hade tidigare som mål att avskaffa all bostadslöshet. Nu har det officiella målet snävats in till att avskaffa långtidsbostadslösheten – och utvecklingen går åt fel håll, eftersom också den ökar.
“Målet har urvattnats. Samtidigt vet vi redan vilka lösningar som behövs. Vi har verktyg för att trygga boendeservice och för att stöda låginkomsttagare genom bostadsstöd. Det som saknas är politiska beslut att genomföra dem.”
Utan förändring kommer situationen att förvärras.
“Bostadslösheten har redan ökat och kommer att fortsätta öka om vi inte ändrar riktning. Ju längre utvecklingen pågår, desto mer riskerar vi att skapa fattigdom som går i arv över generationer.”
Ökad fattigdom är också en ekonomisk fråga. När människor drabbas av långtidsarbetslöshet eller långvarig bostadslöshet är det svårt att ta sig tillbaka. Det är en mänsklig tragedi, men också kostsamt för samhället.
Enligt Sato blir det avgörande hur vi väljer att förstå fattigdom.
“Är det individens misslyckande eller ett samhälleligt problem som vi måste lösa tillsammans?”
Svaret avgör hurdant land Finland är i framtiden.
Text: Mikaela Remes
Bilder: Lehtikuva, Amnesty International
Hej där! Nu när vi fått din uppmärksamhet…
… så är vi övertygade om att du vill se mänskliga rättigheter förverkligas för alla, överallt i världen. Visste du att Amnestys arbete bygger på stödet från omtänksamma människor som du? Vi är en oberoende aktör som inte tar emot statlig finansiering. Men vi behöver privata donatorer för att trygga vårt oberoende.
Vårt arbete ger resultat. Tack vare våra donatorer har vi lyckats frigöra hundratals människor som dömts på felaktiga grunder. Vi har pressat regeringar att åtgärda diskriminerande lagstiftning, stoppat avrättningar och räddat människoliv. Med hjälp av våra donatorer kan våra experter bedriva forskning och avslöja människorättskränkningar. Vi blottlägger orättvisor och kräver att beslutsfattarna agerar.
Allt det här är möjligt med hjälp av människor som du. Tillsammans kan vi sätta stopp på tortyr, förtryck och diskriminering; hjälpa våldsutsatta kvinnor och erbjuda en bättre framtid för människor som flyr krig och förstörelse.
Därför frågar vi: har du möjlighet att bidra med en summa som passar dig? Varje donation är viktig. Ge ditt stöd för de mänskliga rättigheterna i Finland och överallt i världen!