Finland har under de senaste decennierna stramat åt lagstiftningen om familjeåterförening. Ansökningsprocessen är så krävande och dyr att den verkar anpassad för att hindra dem som är i mest sårbar ställning från att lämna in en ansökan.
Rätten till familjeliv skyddas av Finlands lag också som sådan och av den internationella lagstiftning som är bindande för Finland . Migrationsverkets lagtolkning är emellertid mycket stram och negativa beslut fattas alltför lätt.
Familjebandet mellan en far som hade fått flyktingstatus och dennes hustru och barn ansågs ha brutits frivilligt när fadern inte på de många år som han tillbringade i fängelse och på flyktingläger hade kunnat hålla kontakt med dem. I ett annat beslut, där sökande var en hustru och ett minderårigt barn, påstods det utifrån felaktigheter i berättelserna att något familjeliv aldrig hade existerat. I ett tredje beaktades det inte att familjelivet hade brutits under flykten, i flyktingskap.
I besluten förbigicks frågan varför den berörda personen ursprungligen fått asyl i Finland, likaså familjemedlemmarnas omständigheter som flyktingar i exil. Även om vi fick besluten upphävda i förvaltningsdomstolen, drog handläggningstiden ut i ett år och familjerna hann lida skada.
I människorättsjuristens arbete ingår det således att försöka stöda kunden och ingjuta hopp och tro, medan kunden under månadernas gång förvandlas till ett människovrak – i ett läge där det inte finns någon garanti för att beslutet kommer att ändras. Det händer ibland att man får delge ett rättvist beslut. Det finns inget bättre än när kunden ringer och berättar att familjen har anlänt till Finland.
Text: Hanna Laari. Skribenten är ansvarig jurist på Flyktingrådgivningen.