När Ella satte sig ned bredvid Susanna fylldes det tidigare så lugna kontorslandskapet med gemensamma skämt. Så började de två kvinnornas resa från innerstaden i Helsingfors till ett parhus i Nummela. Nu fylls deras hem av ljus, tvillingarnas skratt och familjebilder.
Susanna Silvander-Rosti och Ella Rosti träffades 2014. Susanna som kommer från Pemar och Ella från Vanda bodde vid den tiden bägge i Helsingfors. De blev snabbt förtjusta i varandra och flyttade samman ungefär ett år efter att de träffats. Rätt snart började de drömma om en gemensam framtid.
”Det var klart för oss båda att vi i framtiden vill ha familj. Då kändes tanken ändå rätt fjärran”, berättar Ella.
Nu är Susanna och Ella bekanta från deras vlogg Två mammor & tvillingar (Kaksi äitiä & kaksoset) där de delar med sig av sin vardag med tvillingarna för att öka regnbågsfamiljernas synlighet.
Vårt förhållande är lika viktigt som andras
Ella har alltid drömt om att få kalla sin maka för hustru. Sommaren 2017 gick drömmen i uppfyllelse när paret sade ja till varandra på Blekholmens varv i Helsingfors.
Susanna ville redan som ung ha bröllopsfest i en lada, så de ordnade ett avspänt lantbröllop mitt i stan. En del av bröllopsgästerna var försenade för Helsingforstrafiken stockades av Prideparaden som hölls samma dag.
”Vi skämtade om att paraden hölls till vår ära. Det roade också gästerna att de blev tvungna att gå igenom paraden för att kunna ta sig till vårt bröllop”, minns Ella.
I verkligheten var Prideparaden en slump, men att bröllopet ordnades just det året var inte en slump. Endast fyra månader före Susannas och Ellas bröllop trädde den jämlika äktenskapslagen i kraft. Enligt Susanna och Ella kändes det fint att vara bland de första som gifte sig.
”För oss innebär giftermålet jämlikhet, att vårt förhållande är lika viktigt som andras. Vi är tillsammans för gott och vi klarar av allt”, säger Susanna.
”Vi hade också tur när alla våra närstående ville komma till vårt bröllop. Också den äldsta gästen, en släkting på över 90 år, ville absolut fira ända till slutet, med käppar och allt”, fortsätter hon med ett leende.
Två mammor
Strax innan bröllopet lastade Susanna och Ella sin tvådörrars Mini Cooper full med grejer och körde efter arbetsdagen till sin nyförvärvade parhuslägenhet i Nummela. De hade ställt ett kriterium för sitt nya hem: på gården ska det gå att lära barn cykla.
Susanna och Ella påbörjade fertilitetsbehandlingarna sommaren 2017. De använde en anonym donators könsceller för att göra Ella gravid. Det gjordes många försök och hösten var tung. Kvällen före nyårsafton visade testet dock positivt.
”Den dagen sprang vi runt huset och skrek av lycka. Sen fick vi dessutom veta att vi skulle få tvillingar. Det var som en lottovinst”, säger Susanna.
Nu är Sulo och Elsi 9 månader. Susannas och Ellas veckoslutsnöjen har fått vika för hemmakvällar, vagnpromenader och tv-tittande. Aldrig har livet känts lyckligare än nu, för någondera.
Innan moderskapslagen trädde i kraft var kvinnopar som skaffade barn tvungna att gå igenom en lång process för intern adoption. Också Susanna blev tvungen att adoptera sina egna barn, eftersom Ella har fött dem. För eventuella nya barn krävs inte längre någon adoption.
Innan adoptionen hade trätt i kraft stötte paret på både fördomar och svåra situationer. När Sulo blev sjuk, gick Susanna och Ella till jouren. På mottagningen undrade man vem Susanna var och framhöll att hon inte fanns med i uppgifterna om barnet.
Sådant hände några gånger. När adoptionsprocesen började ringde Susanna det första samtalet och då bad de i andra ändan att barnens mor skulle ringa dem. På den första befruktningskliniken tittade läkaren hela timmen bara på Ella när han talade om tillökningen i familjen. På rådgivningen fanns det en affisch på väggen där det stod ”Ett barn behöver både en mor och en far”.
Vi lever en helt vanlig vardag. Vi är en helt vanlig familj, där det bara råkar finnas två mammor
”Sådant ger mig en känsla av att på något sätt lämnas utanför. Som om mitt moderskap ifrågasattes. Hela adoptionsprocessen har varit ett missbruk av både våra och samhällets resurser”, säger Susanna med rörelse i rösten.
”Tillsammans har vi skaffat våra barn. Vem som har burit dem har inget med föräldraskapet att göra ”, fortsätter Ella.
Susanna och Ella önskar att människor kunde bemötas som människor, att minoriteter inte i någon situation ska behöva vara rädda. Andras fördomar ska inte få inverka på ens egna livsval.
Susanna och Ella sitter bredvid varandra på favoritstället i hemmet, i hörnet av den stora soffan. Kvällssolens sken reflekteras genom spjälgardinerna. Den här platsen är full av minnen och stunder tillsammans med de nära och kära.
”Här sitter vi alltid med barnen. När det kommer vänner eller släkt på besök ryms vi alla här och sitta”, säger Ella.
För framtiden drömmer Susanna och Ella om ett tredje barn, om Legoland och ett hem vid stranden av en sjö. Just nu är det dock fokus på babysim, musiklekskola och framför allt på att vara tillsammans.
”Vi lever en helt vanlig vardag. Vi är en helt vanlig familj, där det bara råkar finnas två mammor.”
Text: Hanna Strandman
Foto: Joonas Brandt