En bättre värld i arv

Maaret Hirvonen kom ihåg Amnesty i sitt testamente för att tiotals år av stöd för människorättsarbetet ska fortgå även efter henne.

När Amnesty International grundades sommaren 1961 var Maaret Hirvonen 11 år gammal. Hon minns att hon redan som liten reagerade kraftigt på orättvisor omkring sig. Därför var det väl bara en tidsfråga innan också hon skulle dras med i människorättsrörelsen.

När tusentals motståndare till Pinochets militärjunta i Chile avrättades i början av 1970-talet följde Hirvonen nyheterna med fasa. I sina drömmar reste hon till Uganda för att demonstrera mot despoten Idi Amin, känd som ”Afrikas slaktare”. Hon minns att hon undrade varför inte hela världen ställde sig på barrikaderna inför sådana händelser.

Under studietiden tillbringade Hirvonen ofta semestrarna på Amnestys kontor i London tillsammans med likasinnade ungdomar och hjälpte till med att posta brev till beslutsfattare

och samvetsfångar runtom i världen.

När hon hade flyttat till England blev hon bekant med människor vars släktingar hade fängslats och torterats på grund av sina åsikter. Människorättskränkningarna någonstans långt borta kom plötsligt närmare inpå.

”Det är helt ofattbart hemskt att en människa kastas i fängelse bara för att hon vågar motsätta sig någon orättvisa”, utbrister Hirvonen hemma hos sig i Vanda tiotals år senare.

Jag har alltid tänkt att de mänskliga rättigheterna är viktigast i världen.

Även om Hirvonen gläder sig över alla framsteg när det gäller tillgodoseendet av de mänskliga rättigheterna, vet hon att det finns att göra för en tid långt framöver. Det finns fortfarande för många samvetsfångar i världen.

Hon är också oroad över vart världen tycks vara på väg: hårda värden vinner terräng och staterna stänger gränserna för dem som söker skydd.

”Hur ska vi återupprätta respekten för humanism och solidaritet”, suckar Hirvonen.

Hirvonen, som fyllde 70 i höstas, har på ett eller annat sätt stött Amnestys arbete under nästan hela sitt liv, de senaste åren i form av månatliga donationer.

För ett tag sedan beslutade hon att hon ville att stödet skulle fortsätta, även när hennes tid är ute. Därför testamenterade hon en del av sin egendom till Amnestys Finländska sektion. En annan del testamenterade hon till den brittiska organisationen Oxfam som Hirvonen valde på begäran av sin engelska make.

Hirvonen har inga egna barn och i hennes mening klarar sig de närmaste släktingarna bra själva. Någon kunde visserligen köpa sig en ny bil med det arv hon lämnar efter sig, eller åka på en världenruntresa, men Hirvonen tycker inte det är nödvändigt.

”Pengar ska ges till sådant som behövs, inte till sådant där det redan finns pengar”, säger hon.

Hirvonen känner också ett par tre andra som har beslutat testamentera sin egendom till välgörenhet. Även om det också finns andra organisationer som gör ett viktigt arbete, var det till slut lätt för Hirvonen att fatta beslut om objektet för donationen.

”Jag har alltid tänkt att de mänskliga rättigheterna är viktigast i världen. Och Amnestys arbete stöder jag av hela mitt hjärta.”

Text och bild: Emma Vepsä

Ämnen