Återkomst till Kyyjärvi

År 2017 publicerade vi en artikel om den lilla kommunen Kyyjärvi, där asylsökande togs emot med öppna armar. I vår återvände vi dit för att se hur det står till i Kyyjärvi nu.

Amnesty belönade Kyyjärvi, en liten kommun på 1300 invånare, med sitt Ljuspris för den positiva inställningen gentemot asylsökande som främjade deras integration. Då man år 2016 planerade stängandet av den lokala förläggningen, skickade invånarna en adress till inrikesministeriet och Migrationsverket där de protesterade mot stängandet.

Trots motståndet stängdes förläggningen. Men de asylsökandena som bodde i kommunen fick stanna kvar på orten. För tillfället är de cirka 30.

Ett hem hittades i Kyyjärvi

Kaffe serveras i vardagsrummet i Esmatullah och Viktorya Azimis frontmannahus. Familjens fyra barn i dagis- och skolålder leker i närheten. Ibland fungerar den äldsta av dem som tolk för sina föräldrar. ”Kyyjärvi är en liten ort, men vi har det bra här. Barnen kan leka och röra sig tryggt utomhus. Vi känner alla här och alla känner oss”, berättar Esmatullah.

Azimis anlände till Finland under de första dagarna av 2016. De beviljades asyl i början av 2020. Tiden där emellan innebar ett oroligt väntande, ett negativt asylbeslut och ständig oro för framtiden.

Då Azimis kom till Kyyjärvi, var Finland ett främmande land för dem. De lokala familjerna erbjöd hjälp och stöd redan från början. Det finns inga språkkurser i Kyyjärvi, men istället har Azimis lärt sig finska genom att prata med sina vänner.

”Kommunen har också stött oss. Här har jag inte identifierat mig som asylsökande. Det är som om vi alla var en stor familj här, det är ljuvligt, fridfullt och man behöver inte vara spänd”, berättar Viktroya.

”Vi har fått stöd i praktiska frågor: folk har till exempel hjälpt oss genom att tolka Migrationsverkets dokument. Assistansen har gjort allting lättare” beskriver Esmatullah.

Utan Migrationsverkets positiva beslut och medföljande personbeteckning har många vardagliga ärenden varit svåra: Viktorya har inte till exempel kunnat öppna ett bankkonto i en finländsk bank. Efter asylbeslutet öppnades kontot med bara ett besök i banken.

”Asylprocessen som den nu är tjänar ingen”

Tiina Pelkonen började som kommundirektör år 2018 såg hon hur varmt asylsökandena hade tagits emot och inkluderats i kommunen.

Integrationen verkade ha lyckats bättre än i många stora städer. Asylsökandena väckte liv i orten: mer personal anställdes för småbarnspedagogik och nya elever började skolgången. Jobb har hittats i till exempel en betongfabrik, kommunala tjänster och postkontoret.

”Landsbygden saknar barn och vi har också jobb här. Vi hoppas att folk skulle stanna kvar här.”

I den finska statens ögon är dock dessa människor som bygger om sina liv inte Kyyjärvi-invånare: de har ingen anteckning om hemkommun. Detta har orsakat stora utmaningar för både asylsökande och Kyyjärvi kommunen.

Landsbygden saknar barn och vi har också jobb här. Vi hoppas att folk skulle stanna kvar här.

”Asylsökande får inte till exempel lönesubventioner och de kan inte heller anmäla sig som arbetslösa arbetssökanden. En anteckning om hemkommun skulle vara viktig genast från början så att vi lättare kunde anställa dem. Det är inte rätt att asylsökande behandlas annorlunda än stamfinländare, det försvårar integrationen.”

Kommuner får stöd av staten på basis av antalet anteckningar om hemkommun. Med hjälp av detta stöd produceras social- och hälsovård samt till exempel småbarnspedagogik. Enligt Pelkonen har Kyyjärvi årligen förlorat ungefär 230 000 euro på grund av hemkommunsanteckningar som saknas. Det är fråga om en betydande summa för en kommun som kämpar med ekonomiska svårigheter.

Kommundirektör Pelkonen har följt förverkligandet av asylprocessen. Hennes synpunkt är klar.

”Processen fungerar inte alls ur min synpunkt. Den tjänar inte någons intressen och är långt ifrån mänsklig. Detta har verkligen bekymrat alla invånare i kommunen.

Byråkratin förhindrar arbetandet

”I praktiken så har vi folk som vill bo och jobba här, men asylprocessen gör det verkligen besvärligt.”

Betongfabriken Betset Oy är den största arbetsgivaren i Kyyjärvi. Fabriksdirektör Jari Pohjosalo har arbetat i litet över fyra år på fabriken, det vill säga från den tidpunkten då de första asylsökandena började sina arbetsprövningar på fabriken år 2016. Nu har företaget åtta asylsökande med fast anställning och ett fåtal som arbetar genom en personalmäklarfirma.

Vardagen har annars förlöpt problemfritt, men under dessa fyra år har endast en av asylsökandena som arbetar på fabriken, Esmatullah Azimi, beviljats asyl. Asylprocessen försvårar situationen också med tanke på arbetsgivaren.

Asylprocessen belastar, och det märks i välbefinnandet.

”Processen är tidsödande för oss och annars också ganska löjlig: det känns som om saker görs endast för byråkratins skull. Beslut meddelas inte per telefon.”

Man kan även vara tvungen att vänta ett halvt år på att rätten att arbeta börjar. Asylprocessen belastar, och det märks i välbefinnandet.

”Speciellt bland familjer märks det att stressnivåerna är höga. Även om familjens far skulle ha uppehållstillstånd på grund av arbete, så påverkas arbetet om resten av familjen får information om avvisning.

Både kommundirektör Tiina Pelkonen och Jari Pohjosaho ser myndigheternas bristande bedömning som ett av de största problemen i asylprocessen.

”Livet i Kyyjärvi är inte lika dyrt som i Berghäll i Helsingfors men ändå beaktas detta inte i fråga om inkomstnivå.

”Alla små kommuner här i trakterna är kommuner med inflyttningsunderskott och försörjningskvoten går i sämre riktning. Det är bara bra att få människor som vill bo och arbeta här.”

De viktigaste är vardaglig hjälp

Azimis berättar att den hjälp de fick av kommunens invånare var väsentlig för deras integration. En av dem som erbjöd denna hjälp är Lauri Lahtinen.

Lahtinen är född och uppvuxen i Kyyjärvi, företagare i metallbranschen och aktiv deltagare i kommunens evenemang. Han har visat omtänksamhet genom att erbjuda hjälp med praktiska saker.

”Jag har varit med och hjälpt i vardagen – erbjudit bilskjutser och lånat verktyg. Transporterat flyttlass runt Finland och hämtat föremål från större städer. På veckoslut hjälper jag med min fru som frivilliga i mathjälpen.”

Lahtinen kommer ihåg att han ursprungligen ställt sig reserverat gentemot asylsökande. Tilliten föddes dock genast från det första mötet.

”Inget negativt här har orsakats av dem. De har också tagit väl emot oss invånare i Kyyjärvi, det har varit ömsesidigt.

Lauri Lahtinen och de andra invånarna som hjälpt asylsökandena har med tungt hjärta följt med familjernas bekymmer. Enligt Lahtinen hoppas alla i Kyyjärvi att asylsökandena skulle få stanna där.

”Samhällets hjul snurrar så långsamt framåt att det orsakar mycket stress. Det allra värsta är just långsamheten och osäkerheten.

Väntandet fortsätter

”Det finns inga ord för att beskriva den känsla man får av ett positivt beslut”, berättar Viktorya.

Azimis och hela Kyyjärvi gläds över det positiva asylbeslutet. Familjen har ändå inte firat beslutet – det skulle inte ha känts rätt.

”Vi skulle inte ha velat berätta om beslutet. Här har många andra familjer fått vänta på sina beslut lika länge och vissa väntar fortfarande. En del har fått negativa beslut och sörjer. Det skulle inte kännas rätt att fira vårt beslut ännu”, berättar Esmatullah.

Azimis är den första familjen som sedan stängningen av förläggningen har fått ett positivt asylbeslut. De kan nu börja sitt liv i Finland och planera sin framtid.

Inom den närmaste framtiden är deras mål att studera, vilket innebär tillfälligt flytt från Kyyjärvi. Esmatullah är intresserad av byggnadsbranschen. Viktorya vill göra det som inte var möjligt i Afghanistan: ta körkort. Familjens döttrar i sin tur drömmer om läkar- och läraryrken. Familjen vill ändå återvända till Kyyjärvi – det är ju deras hem.

Text: Anni Helkovaara

Bild: Hanna-Kaisa Hämäläinen

Ämnen