1971 var året då Finland avkriminaliserade homosexualitet, men förbjöd samtidigt ”offentlig uppmaning till otukt mellan personer av samma kön”. I praktiken var det lagstiftarnas budskap till samhället: även om homosexualitet inte längre är ett brott är det inget att skylta med.
Under de trettio år som lagen var i kraft dömdes ingen för uppmuntrande till homosexuell otukt, även om Setamedlemmarna försökte sitt bästa genom att skicka upprop med bokstavliga uppmaningar till homosexuella handlingar till polisen. I praktiken påverkade lagen ändå 1970- och 80-talens massmedierapportering, som främst bestod av skvallerpressens röjning av hemliga gayklubbar samt nyhetskanalernas försiktiga och selektiva rapportering som inte skulle uppröra dem som kunde uppröras.
Ibland räckte det ändå inte med att vara försiktig. På 1970-talet anmäldes Rundradions program två gånger för brott mot uppmaningsförbudet, trots att det ena av dem helt enkelt redogjorde för dålig sysselsättning bland homosexuella. Bakom båda anmälningarna stod en viss präst och psykiater, Asser Stenbäck.
I själva verket var det Stenbäcks tankar som lade grunden för uppmaningsförbudet. Ännu på 1970-talet var Stenbäcks och Lauri Pautolas guide från år 1952, Sexuell utveckling och uppfostran i barn- och tonåren (fri översättning) en allmänt tillämpad klassiker inom sexualfostran. Den lärde ut korrekt och naturenlig sexualitet; att mannen tack vare sitt könsorgan är den aktiva parten och kvinnan den underlåtna, att masturbering är onormalt och homosexualitet en farlig och smittsam fixering som kan drabba den oaktsamme. Kronisk homosexualitet skulle enligt Stenbäcks rekommendationer vårdas genom kastreringar. Sådana utfördes också i Finland under 1950-talet.
Det stenbäckiska människoidealet överensstämde med väckelserörelsens föreställning om den syndiga människan som söker helgelse, som ständigt måste kämpa emot fördärv och perversioner för att inte bli uppslukad av dem. Tanken om sexualitet som en smittsam sjukdom kan i dag avfärdas som religiös förvirrning, men i dagens debatt kring transpersoner finns mycket som liknar de stenbäckiska skräckbilderna. Vi varnas för män som genast kommer att passa på att ändra sin könsbeteckning till kvinna för att kunna tränga in sig på omklädningsrum och toaletter för att trakassera oskyldiga. Oro piskas upp kring möjligheten att våra barn när som helst kan påverkas av omvärlden och få för sig att de är transsexuella – alldeles som när Asser Stenbäck påstod att det vid timmerkojorna och bland fartygsbesättningen kan lura en drängaskändare, som lockar till synd när skymningen faller.
Medan det på 1970-talet var skandalpressens roll att upprätthålla hotbilderna har dagens informationssamhälle lett till att hat och hot är lämpliga verktyg också för seriösa medier, eftersom de driver en trevlig mängd trafik till nyhetssajterna. Rubrikerna på webben är ofta mer provocerande än artiklarnas innehåll. Dock får också minoriteterna nuförtiden sina röster hörda på ett annat sätt en tidigare, och kan kräva att de som alltid fått utrymme tar sitt ansvar. Skandalerna, uppståndelsen och den ökända cancel-kulturen handlar i främsta hand om en omfördelning av makten över informationsförmedling, eller åtminstone ett försök till det. Minoriteter har aldrig erövrat rättigheter utan kraftuttryck.
I låten Asseri (1986) sjöng bandet Freud, Marx, Engels & Jung: ”Ta dig i röven Asser Stenbäck, vem tror du att du är / att säga att bögar är syndiga, sjuka?” Å andra sidan, då Asser Stenbäck dog år 2006 skrev dåvarande chefredaktör för tidningen Kotimaa, Olav S. Melin, i Helsingin Sanomat: ”Stenbäck representerade en alltmer sällsynt form av visdom”. Låt den visdomen vila i frid för evigt.
Text: Antti Holma
Bild: Solveig Forsman