Afghanistan, landet med 20 000 000 frihetsberövade kvinnor

I Afghanistan är det knappt tillåtet för kvinnor att andas, konstaterar människorättsexpert Aziza Hossaini. Målet för Finlands utvecklingssamarbete var att lägga grunden för ett jämlikt samhälle, men efter att talibanerna tagit över makten befaras mycket av 20 års arbete ha runnit ut i sanden. De afghanska kvinnorna vägrar ändå sluta kämpa för sina mänskliga rättigheter.

I augusti 2021 omvandlades Afghanistan till världens största kvinnofängelse. När västmakternas trupper lämnade landet tog talibanernas islamistiska extremiströrelse över makten och stängde kvinnoministeriet. I samma byggnad grundades ett ministerium för att främja dygder och bekämpa synd, med uppgiften att bevaka kvinnors klädsel och rörlighet.

Talibanerna började knappa in på det lilla utrymme som kvinnorna hade i samhället. Först förbjöds över 12-åriga flickor att gå i skola och kvinnor fick inte längre jobba inom administrationen. Snart förbjöds de också att gå till parker, motionsutrymmen och badhus. I december i fjol stoppade talibanregimen kvinnors studier på universitet. De fick inte längre sköta ärenden hos myndigheter.

Många av förbuden är i kraft ”tills vidare”. I praktiken är det inte längre möjligt för en kvinna att röra sig på allmänna platser utan att riskera våld, ifall hon inte har en manlig följeslagare.

– Kvinnorna blev väldigt snabbt och systematiskt av med bokstavligen alla sina rättigheter. De har knappt rätt att andas, säger Aziza Hossaini.

Hossaini förlorade sina båda föräldrar då talibanerna första gången tog makten i mitten av 1990-talet. Hon tvingades fly landet tillsammans med sina syskon. Nuförtiden jobbar hon i Finland som sakkunnig i Afghanistanfrågor, som tolk i rättsliga och mentalhälsoärenden samt som människorättspåverkare. Då hon deltog i att skriva utredningen Finlands roll i Afghanistan under åren 2001–2021 fokuserade hon på att lyfta fram afghankvinnors synpunkter. Tack vare sina kunskaper i afghanernas majoritetsspråk dari följer hon med situationen i Afghanistan via lokala och sociala medier och håller kontakt med sina närmaste som fortfarande bor kvar i landet.

Hossaini kallar talibanernas politik för ”gender apartheid”, en term som lanserats av tidningen The Guardian – att kvinnor stängs ute från samhället enbart på grund av sitt kön. Det massiva människorättsbrott som nu pågår drabbar hälften av invånarna i Afghanistan, uppskattningsvis 20 miljoner kvinnor.

Talibanernas maktkupp drev Afghanistan in i en humanitär kris som förvandlade kvinnornas liv till en hänsynslös överlevnadskamp. Bloggen Afgaaninaisen katse (En afghankvinnas blick), som drivs av anonyma kvinnliga journalister från Afghanistan, skriver att mammor tvingat sälja sina döttrar och inre organ för att hålla sina familjer vid liv. Enligt Amnesty Internationals utredningar har barnäktenskap blivit allt vanligare under talibanstyret.

– Efter att Rysslands president Putin gjort sig skyldig till förskräckliga krigsförbrytelser i Ukraina har man beslutat att efterlysa honom i Haag. Varför görs inget liknande beslut om talibanerna? Det visar att västländerna har en selektiv uppfattning om vem som är brottslig enligt internationell lag, säger Hossaini.

Kvinnorna blev snabbt och systematiskt av med bokstavligen alla sina rättigheter.

Nu utgår allt beslutsfattande i Afghanistan från en extremrörelses tolkning av sharialagen. I verkligheten kräver inte sharia kvinnors totala utfrysning från samhället, utan lagen erkänner till exempel en kvinnas rätt att lönearbeta med mannens tillstånd.

Ledarna inom talibanregimen är emellertid hemma från fattiga och konservativa provinser där folkgruppen pathanerna är i majoritet. Enligt experter förvränger den låga utbildningsnivån bland religiösa ledare deras uppfattning om sharialagen.

– De känner inte till de olika tolkningar som gjorts under århundrades gång. De tar ut svängarna och gör lagtolkningar som aldrig existerat, har Jaakko Hämen-Anttila, professor i islamforskning och arabiska, konstaterat i en intervju för Yle.

Afghanistan är ett klansamhälle som utgörs till 99 procent av muslimer, och som förutom pathaner består av tadzjiker, hazarer och uzbeker samt ett flertal andra folkgrupper. I ett klansamhälle är kvinnans roll traditionellt underordnad – lokalt är det manliga religiösa ledare och byasamhällenas äldsta män som har makten.

Kulturen präglas också av tanken om att en kvinnlig familjemedlem kan genom osedlighet dra skam över hela sin familj. Talibanregimen har också systematiskt förstört de samhällsstrukturer som stött offer för hedersvåld. Så vitt man vet finns bara ett skyddshem för kvinnor i hela landet.

Maktkuppen kväste också hela medborgarsamhället. Kvinnor som efterlyst sina rättigheter under fredliga demonstrationer har enligt Amnestys rapport gripits och torterats. Andra källor vittnar till och med om gruppvåldtäkter och mord. I december 2022 förbjöd talibanregimen kvinnor att jobba i medborgarorganisationer, vilket också omfattar internationella organisationers humanitära arbete.

Trots allt detta fortsätter afghanska aktivister att kämpa för mänskliga rättigheter. En av dessa världens modigaste kvinnor är radiojournalisten Najia Sorosh. Talibanerna har försökt sätta munkavle på henne, men hon vägrar tiga.

Jag är redo för fängelse, för döden, vad som helst. Bara kanalen börjar sända på nytt. 

I början av april stängde informations- och kulturministeriet radiokanalen Sadai Banowan. Officiellt hette det att kanalen skulle ha spelat musik under heliga ramadanmånaden. Det verkliga motivet är enkelt att gissa sig till: namnet på kanalen som verkar i nordöstra Afghanistans Badakhshan-provins betyder ”Kvinnornas röst”.

Najia Sorosh, som grundade Sadai Banowan för tio år sedan, vill berätta om sin situation via en mobilapp. Det har bara gått tre dagar sedan kanalen lades ner.

– Just nu tänker jag bara på min radiokanal och säkerheten för dess medarbetare. Jag tänker inte på mig själv och är inte rädd för min egen skull, eftersom det inte är viktigast just nu. Jag är redo för fängelse, för döden, vad som helst. Bara kanalen börjar sända på nytt.

Radiokanalen har åtta medarbetare, varav sex är kvinnor. Sorosh säger att hon snart kommer att marschera in på det ministerium som gjort nedläggningsbeslutet, vad som än händer.

– Jag accepterar inte beslutet. Att vi skulle ha spelat musik under ramadan stämmer inte, det har jag berättat för dem. Vi har program om mänskliga rättigheter, om hälsa, utbildning, studier, kvinnor som förlorat sina jobb. Våra program handlar om kvinnor och våra medarbetare är kvinnor. Kvinnor som jobbar för kvinnor. Därför är talibanregimen rädd för det jag sysslar med.

Då talibanernas föregående styre föll i slutet av år 2001 uppstod snabbt nya tidningar och radio- och teve-kanaler. Sorosh berättar att hon i början av sin karriär jobbat bland annat som nyhetsreporter. Hon grundade en egen kanal för att kvinnor skulle få sina röster hörda och för att skapa arbete för kvinnliga journalister.

– Tidigare var jag den enda kvinnan som jobbade med radio i Badakhshan. Många utexaminerades från universitetet men fick inte jobb i media. Då jag banade väg för mig själv öppnade jag också upp för andra kvinnor.

Efter maktkuppen i augusti 2021 utplånade talibanregimen fria medier med snabb tidtabell. Först tystades kvinnliga journalister: omkring 80 till 95 procent av dem kan inte längre verka i sitt arbete. Radion är särskilt viktig för kvinnorna i Afghanistan – enligt Världsbanken är bara 23 procent av afghankvinnorna läskunniga. Bland unga kvinnor ligger andelen på omkring 42 procent.

Sorosh lovar dyrt och heligt per telefon att även om hennes framtid står hotad kommer hon aldrig sluta jobba för kvinnorna eller lämna flickorna i Afghanistan. Plötsligt beklagar hon att hon måste avsluta intervjun. Hon misstänker att någon lyssnat på samtalet. Kopplingen bryts.

Då beslöt jag mig för att inte längre lämna mitt hem.

Många kvinnor i Afghanistan har gått igenom denna mardröm tidigare. Då talibanregimen senast tog makten i slutet av år 1996 hade Afghanistan tiotals blodiga år på nacken. Sovjetunionen ockuperade landet under åren 1979 till 1989 i sin kamp mot mujaheddin-krigare. Då de sovjetiska trupperna drog sig ur Afghanistan omvandlades konflikten till ett inbördeskrig. Landet fördes in i kaos. Till slut intog talibanernas gerillasoldater Kabul och den islamistiska extremrörelsen fick makten.

Shakiba Adil är från Kabul och på den tiden var hon bara en skolflicka. Nu sitter hon i Helsingfors och tänker tillbaka på slutet av sin barndom.

– Afghanerna var så trötta på inbördeskriget att de först var positivt inställda till talibanerna. Det fanns förhoppningar om att rörelsen åtgärdar problemen och får slut på kriget. Man trodde att de skulle införa stabilitet, berättar Adil.

Verkligheten visade sig vara en annan. Adil var på väg till skolan med sina systrar då en kvinnlig läkare i grannen kom för att varna dem.

– Hon sade att vi inte borde gå till skolan, eftersom talibanerna är här och ingen vet vad som händer till näst. Jag kommer ihåg att jag blev jätteledsen. Efter ett par dagar meddelade de att kvinnor måste stanna hemma tills situationen lugnat ner sig, och de lovade komma med besked när det är tryggt att återvända till jobbet. Vi väntade på besked i sex år.

Den nuvarande talibanregimens förbud gäller bara ”tills vidare”, men än så länge har de inte slopats. Medan Adil var i lågstadieåldern fick hon röra sig rätt fritt utomhus. Sedan beordrades hon att använda burka. En dag då hon hjälpte sin kusin med att shoppa kläder kände hon plötsligt ett slag i sitt bakhuvud. Bakom henne stod en taliban med batong i handen. Adil blev förskräckt och sprang sin väg.

– Då beslöt jag mig för att inte längre lämna mitt hem.

Talibanernas tyranni lyckades ändå inte helt sätta stopp på Adils skolgång. Den fick en ny form då Adils syskon ordnade en hemlig skola för barnen i grannskapet. Sedan kom den 9 september 2001. Terrorattackerna mot USA gav den amerikanskledda koalitionen orsak att anfalla Afghanistan. Talibanerna anklagades för att stödja al-Qaida-rörelsen som ansågs ligga bakom dåden. Med västländernas stöd störtade motståndsgruppen Norra alliansen talibanernas regim.

–  Vi hade en liten radio som vi använde för att lyssna på BBC:s nyheter. Snart hörde vi bombardemang utomhus. Nästa dag insåg vi att Kabul var fri och talibanerna hade gett sig iväg.

Musik ljöd på gatorna, dörrarna till människors hem stod på vidgavel, bilar parkerades mitt på gatan och alla firade. I sex år hade Adil varit fånge i sitt hem. Nu hade hon livet framför sig – men att afghankvinnorna om 20 år igen skulle bli berövade sin frihet, det kunde hon inte ana.

Jag ville dela med mig av mina finska lärdomar i Afghanistan, till förmån av kvinnorna och hela samhället.

Afghanistans historia är de starka kvinnornas historia. Århundrade efter århundrade har de tvingats hitta sätt att klara sig och upprätthålla vardagen medan männen begett sig ut i krig. Adil betraktar nuläget på sätt och vis som en del av samma ihärdiga kamp. Hon har bokstavligen gett ett ansikte för kvinnors strävanden för rättigheter i en ny tid.

– Min bror studerade journalistik och jobbade på radion. Han frågade om jag också ville jobba på radio eller teve. Varför inte, svarade jag, så tog han mig på sin cykel och vi körde raka vägen till Afghanistans enda tevekanal.

Ännu en stund sedan hade Adil inte fått lämna hemmets fyra väggar. Plötsligt blev hon en tevekändis, som 15 år gammal.

– Två-tre dagar efter talibanregimens fall började teveprogrammen rulla igen. Jag var den första kvinnan som fick kungöra att landet är fritt och talibanerna är borta. Det var så jag började mitt yrke som journalist. Dramatiskt, skrattar Adil.

Den unga journalisten avancerade snabbt i sin karriär. Det dröjde inte länge förrän Adil började syssla med videojournalistik och dokumentärfilmer, vilket hon lagt grunden för under sina studier i Kabul. Först åkte hon på filmningar i sällskap av tre säkerhetsvakter då nyfikna folkskaror flockades för att se miraklet: en kvinna som jobbar som journalist.

Adil var 17 år gammal då hon träffade finska regissören Kristiina Tuura, som handledde en kurs i dokumentärfilm i Kabul. Adil fick en praktikplats på Yle och jobbade som journalist för programmet Basaari som förmedlade inflyttade finländares berättelser. Hon bodde tre år i Outokumpu för att få en yrkesexamen inom media. Efter att hon utexaminerades besökte hon regelbundet Afghanistan för att utbilda kvinnliga kollegor. Hon deltog också i projektet Learning Together, som utbildade över 500 kvinnliga journalister i Finlands regi.

–  Jag ville dela med mig av mina finska lärdomar i Afghanistan, till förmån av kvinnorna och hela samhället.

Adil befann sig i Afghanistan också i augusti 2021 då talibanernas maktkupp ägde rum. Mitt i allt kaos röjde hon vägen till militärflygfältet och flydde landet. Alla hade inte möjlighet att göra det samma.

Finland evakuerade bara finländare, deras familjemedlemmar eller familj till personer med permanent uppehållstillstånd samt anställda vid den finska ambassaden. Resten lämnades i händerna på talibanerna: alla kvinnliga journalister, poliser, åklagare och kvinnorättskämpar som Finland i tjugo år uppmuntrat att ta plats i samhället. Adil döljer inte sin besvikelse.

– Kvinnors rättigheter är en av orsakerna till att Finland var närvarande i Afghanistan, man investerade i projekt som stärkte vår ställning. Men när kvinnorna som Finland utbildat utsattes för livsfara lämnades de ensamma.

Kvinnors rättigheter är en av orsakerna till att Finland var närvarande i Afghanistan, man investerade i projekt som stärkte vår ställning. Men när kvinnorna som Finland utbildat utsattes för livsfara lämnades de ensamma.

Hur kan det då komma sig att de demokratiska strukturer som byggdes upp från åren 2001 till 2021 föll samman på ett ögonblick? Alla utredningar, intervjuer och rapporter vittnar om samma misstag: samhället förnyades inte på landets egna historiska, kulturella och strukturella villkor. I stället för att lägga en hållbar grund koncentrerade man sig på snabbt rapporterbara resultat. Samarbetet med krigsförbrytare, de civila offer som västalliansens attacker orsakade och all finansiering av korruption undergrävde folkets förtroende. De militära målen körde över de humanitära. Listan kunde göras hur lång som helst.

Under 20 år använde Finland sammanlagt omkring 430 miljoner euro på utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd i Afghanistan. Arbetet för kvinnor och flickor framhävdes i offentligheten, men enligt doktorand Ilona Kuusi klassades bara 18 procent av projekten åren 2006–2020 i OECD:s kategori ”huvudsakligen i syftet att främja jämställdhet mellan könen”. Samtidigt var även statistikföringen rätt otydlig.

Också Utrikespolitiska institutets rapport Finland i Afghanistan 2001–2021 påtalar de vaga resultaten: Det är nästan omöjligt att bedöma i vilken utsträckning Finland uppnådde sina mål i Afghanistan, eftersom de inte var tydliga och transparenta.

I januari offentliggjorde Kvinnoorganisationernas Centralförbund utredningen Afganistanin naisten ääni (Afghanska kvinnornas röst) som byggde på intervjuer. Den listar åtgärder som Finland genomfört för att stärka kvinnors rättigheter och den afghanska rättsstaten. Till exempel finansierade Finland en organisation som gav hundratusentals kvinnor och flickor hjälp och rådgivning i anknytning till reproduktiva rättigheter. Man utbildade också kvinnliga poliser och åklagare tillsammans med andra EU-länder. Därtill utbildades 500 kvinnliga journalister, vilket både stärkte dessa kvinnors färdigheter och ökade deras förståelse för mediernas roll i en demokrati.

För det mesta agerade Finland inte ensam utan som en liten del av det internationella samfundet. Tack vare handlingsplanen för resolution 1325 – Kvinnor, fred och säkerhet blev kvinnors roll i konflikter föremål för diskussion. Kvinnoorganisationer och människorättskommissionen AIHRC jobbade för att stärka kvinnors ställning i lagstiftningen.

Men den största frågan kvarstår: tillintetgjorde maktkuppen i augusti 2021 alla framsteg som skett under tidigare år? Shakiba Adil deltog i utredningen Afganistanin naisten ääni i egenskap av tolk och assistent. Hon tror inte allt var förgäves.

– Alla kvinnor som utbildats under dessa 20 år känner nu till sina rättigheter. Också om dessa rättigheter fråntagits dem kan talibanerna inte beröva den information som finns i folks huvuden. De kan aldrig tystas ner helt. Jag är otroligt stolt över dessa kvinnor som riskerar sina liv för att gå ut på gatorna, möter talibanerna öga mot öga och kräver sina rättigheter.

Nuförtiden är Adil redaktör för tidningen Suomen Kuvalehtis blogg Afgaaninaisen katse. Hon ser det som sin uppgift att förmedla afghankvinnornas budskap på alla sätt hon bara kan.

”Jag vill ge dem den röst jag själv saknade då talibanerna berövade sex år av mitt liv.”

De tar en stor risk med att gå i den hemliga skolan – de kan tvingas till äktenskap och deras pappor kan gripas av talibanerna.

Aziza Hossaini visar en bild på sin telefon som föreställer en skolklass med flickor i 12–16 års åldern som poserar disciplinerat uppställda i rad. En dag fick hon ett meddelande på sociala medier av en ung man som tillsammans med en manlig kollega håller en hemlig skola i ett afghanskt distrikt: ”Bästa fru, tack för att ni talar om våra flickor och kvinnor. Flickorna på min klass beundrar dig stort. Kunde du hålla ett kort tal för dem på distans?”

Hossaini höll talet och diskuterade med flickorna. Nu stöder hon deras skolgång genom att köpa skolmaterial, allt från pennor och böcker till ryggsäckar. Flickornas grupp heter ”Förändringsagenterna”.

– De tar en stor risk med att gå i den hemliga skolan – de kan tvingas till äktenskap och deras pappor kan gripas av talibanerna. Men de säger att de tänker förändra Afghanistans historia och rädda landet. Så otroligt driftiga. Det är så här framtiden ser ut.

Ett av det internationella samfundets största misslyckanden var att man inte lyckades få upp läskunnigheten bland kvinnor. Satsningar på utbildning skulle ha gett en stadigare grund för all utveckling.

Hossainis stöd för de afghanska flickorna är ett konkret sätt att hålla hoppet vid liv. Samtidigt är hon i kontakt med kvinnor som är instängda i sina hem och lider av allvarlig depression. Hon fruktar att miljontals kvinnor riskerar bli ”själlösa kroppar”.

– Om ondskan inte stoppas kommer den att sprida sig. Det har historien visat, säger hon.

Därför är kampen för kvinnorna i Afghanistan en kamp för hela världens framtid.

–  Varje människa som blundar inför deras kamp tar ihjäl en del av sin mänsklighet. När jag i högstadiet fick höra att miljontals judar mördats undrade jag varför människor inte gjorde något, trots att de visste. Nu skriver vi historia. I framtiden kommer vi att veta vad vi gjorde och lät bli att göra. Då vill jag stå på rätt sida av historien, i vetskap om att jag gjort mitt allt.

Text: Janne Flinkkilä
Foto: Kukka Ranta

Källor: Bakgrundsintervjuer i Afghanistan. Kvinnoorganisationernas centralförbund: Afganistanin naisten ääni, Utrikespolitiska institutet: Finland i Afghanistan 2001–2021, Suomen Kuvalehti: bloggen Afgaanikatseen varjossa. Artiklar av BBC, The Guardian, Helsingin Sanomat och Yle. Rapporter av Amnesty International och Unicef.