Nu är det kvinnornas tur – vi har sett stora framgångar i kampen mot våld mot kvinnor, men fortfarande finns mycket att göra

Amnesty Finland inledde sitt arbete mot systematiskt våld mot kvinnor år 2004. Tillsammans med sina samarbetspartners har Amnesty efterlyst bättre lagstiftning och mer omfattande service, utvecklat människorättsfostran och fört kampanj för enskilda åtgärder. Åren har för med sig många framgångar, men fortfarande finns mycket att göra. 

Under Kvinnodagen år 2004 presenterade Amnesty och dess samarbetspartners en ny tanke för Matti Vanhanens regering: våld mot kvinnor är förutom brottsligt, också en människorättskränkning. Det handlar om ett mycket mer omfattande fenomen än familjevåld, och kvinnor är utsatta uttryckligen på grund av sitt kön. 

I samband med lanseringen av Amnestys och dess samarbetspartners kampanj Nå’n gräns! (fi. Joku raja!) introducerades idén om att sexuellt våld, förföljelse och tvångsäktenskap är alla delar av ett och samma problem. Även om vem som helst kan utsättas för dylikt våld är offret oftast en kvinna eller flicka. 

Genom att svänga om tankesättet och flytta fokus från individer till strukturer och få in människorättsperspektivet hoppades man på att staten skulle rikta medel till våldsbekämpning och ge tillräckligt med resurser för att ta tag i problemet. 

Kampanjen har åtminstone delvis lyckats med sitt uttalade mål, berättar Amnesty Finlands Pia Puu Oksanen, expert på könslig och sexuell diskriminering. 

”Nu har man verkligen börjat tala om våld mot kvinnor som en människorättskränkning som kräver statliga åtgärder. Sådana har vi också fått.”  

I samband med kampanjen grundades ett arbetsutskott som haft medlemmar från över 30 samarbetspartners som samarbetat och stött varandras arbete under åren. Tillsammans med dem har Amnesty gjort aktivt påverkansarbete: publicerat ställningstaganden, överlämnat appeller, träffat ministrar och fört kampanj på gatorna tillsammans med aktivister. 

Arbetet har burit frukt och lett till åtgärder som konkret påverkat människors liv: förföljelse kriminaliserade år 2014, lagen om skyddshem trädde i kraft år 2015, Nollinjen – stödtelefonen för våldsoffer, deras närstående och yrkespersoner – öppnades år 2016, och det första SERI-stödcentret för sexualbrottsoffer slog upp dörrarna år 2017.   

Också många allvarliga problem gällande sexualbrottslagstiftningen har åtgärdats i takt med att de lyfts fram genom Amnestys utredningar. 

Förutom inom lagstiftning och service har det också skett utveckling i människorättsfostran. Tillsammans med sina samarbetspartners har Amnesty förebyggt våld mot kvinnor genom att erbjuda lärare och utbildare material i sexualfostran som bygger på samtyckeskultur. 

Utvecklingen har påskyndats av Istanbulkonventionen som trädde i kraft år 2014. Det internationella avtalet som bekämpar och förebygger våld mot kvinnor definierar noga hur stater som ratificerat avtalet bör hjälpa offren och se till att förövarna bär sitt juridiska ansvar. 

I den här artikeln berättar Amnestys samarbetspartners om senaste årens framgångar och blickar mot framtiden.  

Klienterna deltar i utvecklingsarbetet 

Amnesty Finlands kontor ligger i Helsingfors, men dess verksamhet och stödnätverket för bekämpning av våld mot kvinnor sträcker sig över hela landet. 

En av dessa samarbetspartners är Viola ry vid samkommunen för social- och hälsovårdstjänster i Södra Savolax som erbjuder tjänster för personer som erfarit familjevåld och våld i nära relationer. Viola sysselsätter 23 anställda, varav största delen jobbar med att bekämpa våld i nära relationer. 

Organisationens verksamhetsledare Sirkku Mehtola understryker vikten av samarbetet med Amnesty.  

”I Amnesty har vi hittat en själsfrände, som förutom förståelse och handlingsvilja besitter ett brett nätverk. Jag ser det som att vi båda främjat varandras arbete och målsättningar på många sätt.” 

Mehtola glädjer sig åt att mindre organisationer också haft möjlighet att påverka nya lagars verkställighetsplaner. 

Vid Viola sker utvecklingsarbetet genom att lyssna på klienterna. Under årens gång har klienternas kamratstödsgrupper besökts av inflytelserika aktörer, allt från polischefer till politiker. Diskussionerna har gett betydande resultat. 

En gruppdiskussion med polisens representant ledde till praxis om att familjer som utsätts för förföljelse beviljas säkerhetsanordningar och alarmsystem som bekostas av socialväsendet. En annan gång besöktes stödgruppen av en riksdagsledamot som senare påskyndade riksdagens arbete för att kriminalisera förföljelse.  

Slutligen kriminaliserade Finland förföljelse år 2014. I bakgrunden fanns långsiktigt gemensamt påverkansarbete som väcker starka känslor vid Viola. Mehtola minns hur organisationen satt på riksdagshusets läktare och följde med diskussionen om initiativet.   

”Till slut kom ingen i riksdagen med några invändningar. Visst var det en otrolig händelse.”  

En annan höjdpunkt som Mehtola kommer ihåg följde året därpå när Amnesty och dess samarbetspartner efter flerårigt arbete belönades med att Finland fick en skyddshemslag. I lagen konstateras att det ligger på statens ansvar att se till att personer som utsätts eller löper risk för våld i nära relationer erbjuds skydd och stöd. År 2018 fanns äntligen ett skyddshem i Finlands alla landskap. 

Skyddad också på webben 

I takt med att världen digitaliseras har också våldet övergått till internet. Trakasseringen av kvinnor och hoten mot dem har tagit nya former på webben.  

”Det är viktigt att identifiera och erkänna de nya våldsformerna i online-världen. Även om metoderna är olika är avsikterna de samma som med traditionellt våld: att förödmjuka, skämma ut och inskränka objektets livsmiljö”, säger Amnestys Pia Puu Oksanen. 

År 2017 beställde Amnesty en enkätundersökning där 18–55-åriga kvinnor världen över delade erfarenheter om digitala trakasserier. Nästan en fjärdedel av de svarande uppgav att de utsatts för nättrakasserier åtminstone en gång och nästan hälften av dem hade känt sin fysiska trygghet hotad på grund av detta. 

I Finland har man svarat på problemet genom tjänsten Turv@verkko, som sedan år 2018 verkat i samband med Kvinnolinjen, där en specialsakkunnig bistår personer med frågor som handlar om digitalt våld och hatretorik på internet. 

Turv@verkkos projektchef Louna Hakkarainen berättar att särskilt digitalt våld och online-trakasserier som anknyter sig till parförhållanden och avslutade relationer är ett fenomen som framhävs bland klienterna just nu. 

”Att övervakningsutrustning blivit vanligare och mängden data växer har ökat förekomsten av förföljelse och trakasserier i sådana förhållanden där det annars också förekommer osund maktutövning.”  

År 2019 publicerade Turv@verkko en handbok om digitalt våld i parförhållande och avslutade relationer. I en nära framtid lanseras bland annat den första professionellt handledda kamratstödsgruppen för personer som upplevt nättrakasserier. 

Det digitala våldet mot kvinnor berör inte bara parförhållanden. En stor del av samhällsdebatten förs i dagsläget på webben och där utsätts exempelvis politiskt aktiva kvinnor regelbundet för hatkampanjer. 

Amnestys kring plattformen Twitter visar att problemet är intersektionellt: en oproportionerligt stor andel av trakasserierna på tjänsten riktas mot rasifierade kvinnor, religiösa minoriteter, lesbiska kvinnor, bisexuella, transkvinnor, ickebinära och kvinnor med funktionsnedsättning. 

Hakkarainen hoppas att också personer som utsatts för anonyma hot på webben skulle hitta Turv@verkko. För tillfället är det den enda tjänsten i Finland som specialiserat sig på påhopp på webben och att stöda kvinnor som utsatts för digitalt våld.  

”Tills vidare klassar inte vårt samhälle digitalt våld som våld. Det kan vara svårt för offren att inse att de utsatts för våld med potentiellt allvarliga konsekvenser”, säger Hakkarainen. 

Trots utmaningar tror Hakkarainen att vi under de senaste åren gått mot rätt håll också på nationell nivå. 

Regeringen formulerade nyligen ett program för bekämpningen av våld mot kvinnor, där ett av fokusoområdena är digitalt våld. 

Det här innebär att i framtiden kommer poliser, åklagare och andra myndigheter som jobbar med att övervaka lagen och dess verkställande att utbildas i våld mot kvinnor och digitalt våld. Kvinnolinjen har aktivt deltagit i att formulera åtgärdsprogrammet. 

Blickarna riktas mot kommunerna 

Trots att det är viktigt att fira alla framsteg måste man ändå komma ihåg att det finns en hel del att göra gällande förebyggandet och bekämpningen av våld mot kvinnor. 

Enligt en utredning av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter är Finland ett av de farligaste länderna för kvinnor inom EU. Var tredje kvinna har utsatts för våld av sin nuvarande eller tidigare partner. Årligen upplever åtminstone 50 000 kvinnor sexuellt våld. Coronapandemin har ökat på förekomsten av våld mot kvinnor så väl i hemmen och på gatorna som på internet. 

Ojämt fördelad kunskap och finansiering inom kommunerna som har ansvar för att ordna service är ett stort problem, berättar Institutet för hälsa och välfärd THL:s utvecklingschef Martta October, som samarbetat med Amnesty. 

”När vi talar om hur man kan erbjuda hjälp till våldsoffer, barn som utsatts för våld eller förövare är den kommunala nivån avgörande. Det räcker inte med att det finns bestämmelser ifall yrkeskåren saknar kunskap. I nuläget finns det kunskapsbrist också inom många centrala yrkesgrupper och det bara enstaka möjligheter till fortbildning.”  

Enligt October behövs förutom tilläggsfinansiering och noggrannare resursfördelning också normstyrning i hur tjänsterna ska ordnas. Särskilt små och fattiga kommuner har svårt att förse kommunborna med nödvändiga tjänster med nuvarande styrning och resurser.  

Det här är bland annat orsaken till att det fortfarande fattas nästan 300 skyddshemsplatser i Finland. I praktiken betyder det att hundratals personer årligen blir utan skyddshemsservice eller kommer inte in på det skyddshem dit de i första hand sökt sig.  

Amnesty kräver att Finland inför en lag som definierar kommunernas, landskapens och statens ansvar för att bekämpa våld mot kvinnor och försäkra sig om tillräckliga tjänster.  

Forskare Satu Lidmans kommunundersökning Onko reitti selvä? (fri översättning, Är kusten klar?), som gjordes för Amnesty, visar att kommunerna inte tagit tillräckligt väl i beaktande kvinnor som tillhör grupper med specialbehov eller minoriteter. Könsliga och sexuella minoriteter, kvinnor med funktionsnedsättning, de som inte talar finska eller saknar hemkommun glöms bort när man planerar service, trots att det är ett känt faktum att multipel diskriminering ökar risken för våld. 

Amnestys uttalade mål är att göra Finland till Europas tryggaste land för kvinnor fram till år 2030. Då ska alla kvinnor få det stöd de behöver för att överleva våld – oberoende av ort, bakgrund, språkkunskaper eller funktionsförmåga. 

Text: Joel Haapamäki
Illustration: Rita Raaska

Nå’n gräns! (Joku raja) var Amnestys första kampanj som tog upp människorättskränkningar i hemlandet. Tidigare styrdes arbetet av regeln om att Amnesty endast jobbar för kränkningar i andra länder.

När kampanjarbetet inleddes överöstes Amnestys e-post och telefonväxel av människors meddelanden. Kampanjen kritiserades och vårt budskap om att våld mot kvinnor är en människorättskränkning ifrågasattes.

Samtidigt fick vi en jättemängd positiv feedback: äntligen tar Amnesty tag i Finlands kanske allvarligaste människorättskränkning!

I början av kampanjen framhävde Amnesty också våld mot kvinnor i samband med konflikter och kvinnors roll i konfliktlösning och eftervården. Tack vare vårt arbete satte utrikesministeriet sig ännu mer systematiskt in i ämnet och finländska fredsbevarare och deltagare i civilkrishantering började utbildas i temat.

Under de första åren var en av tyngdpunkterna för bekämpningen av våld mot kvinnor även människohandel. Tack vare vårt arbete vaknade myndigheterna upp till det faktum att också Finland berörs av människohandel. Vi gjorde ett framgångsrikt arbete kring att påverka uppkomsten av och innehållet i Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel och att Finland fick ett eget åtgärdsprogram mot människohandel.