Lera Burlakova tjänstgjorde i Ukrainas armé, förlorade sin fästman i stridigheterna och flyttade till Kiev i skuggan av Rysslands invasion. I dag uppfostrar hon sin son mitt i ett krig och arbetar hon för Amnesty med att dokumentera krisens konsekvenser för människors vardag.
“Rysslands krig mot Ukraina började långt före den fullskaliga invasionen i februari 2022. År 2014 lämnade jag mitt älskade arbete som journalist och gick med i den ukrainska armén.
Jag gjorde det av skuld. Under Euromajdan-demonstrationerna sköts människor ihjäl på Kievs gator. Vissa av dem var inte ens myndiga. De försvarade frihet. Det var just frihet som jag jobbade för – men plötsligt kände jag att det inte längre räckte med att bara skriva om saken. Tonåringar hade dött medan jag överlevde. Att gå med i armén var det enda sättet för mig att leva med skulden, det enda sättet som jag kunde se mig själv i spegeln.
Jag tjänstgjorde vid fronten i östra Ukraina i tre år och återvände med en bestående skada. Jag tog kriget med mig hem. När jag berättade för min psykoterapeut att jag ofta föreställer mig bomber falla över centrala Kiev sa hon att jag led av ångest eller posttraumatiskt stressyndrom. Jag trodde henne inte utan kände att mina tankar var en förvarning.
Ändå fortsatte livet normalt i städer där det rådde fred. Mitt liv fortsatte också. Min son föddes.”
Vi kände anfallet närma sig
“I början av 2022 anade många ukrainare att en rysk attack var nära, även om man inte ville tro det.
Några veckor före den fullskaliga invasionen var jag på arbetsresa i Frankfurt. Samma dag som jag skulle flyga hem ställde Lufthansa in flyget till Kiev. Bolaget ansåg att det inte längre var säkert för dess flygpersonal att övernatta i Ukraina.
Mitt barn fanns i Kiev.
Jag visste hur krig ser ut: inga trafikförbindelser, ruiner, eld. Jag hade sett det förut. Jag hade redan förlorat min dåvarande fästman i kriget. Jag minns hur jag höll i hans kalla hand, hur jag bar hans blodiga jacka vid fronten, hur jag sov med jackan på mig.
Döden var inte längre ett abstrakt fenomen, den hade bekanta namn.
Jag var rädd att Kievs flygplats över en natt skulle bli som den i Donetsk: ena dagen avgår flygen, nästa dag inte. Ena dagen pulserar platsen av liv, nästa dag är allt begravt under ruiner.
Mitt morgonflyg gick ändå. Jag flög hem, packade snabbt, satte mitt barn i bilen och vi lämnade Ukraina samma dag – bara några veckor innan invasionen började.
Jag hade sett ryssarna på nära håll. Jag hade sett hur de behandlar civila och krigsfångar.
Den 24 februari var jag utomlands. Den morgonen ringde mina föräldrar, de ville ta farväl. De överlevde – lyckligtvis.
Bombningarna chockade mig inte. Jag hade sett ryssarna på nära håll. Jag hade sett hur de behandlar civila och krigsfångar. Jag visste vad ockupation innebär. Det som hände i Butja kom inte som en överraskning. Jag återvände till Ukraina redan samma år.”
Överlevnad kräver kompromisser
“Jag återvände med mitt då fyraåriga barn. Första gången han hörde flyglarmet gå grät han. Jag förklarade att sirenen inte är till för att skrämma, utan för att varna – så att man kan vara försiktig. Försiktighet definierade vår vardag. Vi anpassade oss till sådant som ingen människa borde behöva bli van vid.
Under de första månaderna – och senare – måste vi förhandla med oss själva för att överleva. Huset där vi bor har inget skyddsrum, det närmaste finns i tunnelbanan. Om du springer för att ta skydd fem gånger om dagen och genom natten, bärande på ett barn och hundar, slutar du fungera som människa. Barn slutar lära sig. Vuxna slutar arbeta. Ibland är det dessutom farligare att springa – ballistiska robotar är snabbare än människor. Så du kalkylerar. Du väljer när du ignorerar larmet. Du väljer när du stannar hemma.
Fyra år senare går livet i Ukraina fortfarande ut på överlevnad, också om människorna envist försöker leva ett normalt liv. Den senaste vintern var den svåraste. I mitten av januari försvann värmen i vårt hus. Temperaturen sjönk brutalt. Vi delade på ett rum. Jag mindes militärlivet i Donbas – förstörda hus, fönster täckta med filtar, att sova med mössa på huvudet – och tillämpade allt jag lärt mig.
Överlevnadsläget får livet att krympa. Framtiden omfattar nästa årstid. Vi räknar med att leva fram till våren.”
Tre miljoner kan inte evakueras från Kiev
“Folk frågar varför vi inte åker iväg. Men det går inte att evakuera tre miljoner människor från Kiev. Och Ryssland vill skapa panik. Ryssland vill att vi ska fly. Just därför gör vi det inte.
Min partner är i armén. Jag har knappt sett honom – sammanlagt kanske två veckor under det senaste året. Jag har redan förlorat någon jag älskade i detta krig, och ibland gör rädslan det svårt att andas. Det mest smärtsamma är ändå tiden som stulits från oss. Det här är vårt enda liv, uppdelat i korta besök och osäkra återseenden.
Dagarna börjar ofta med att vi kontrollerar om flyglarmet gått.
Min son är en glad och nyfiken pojke. Han älskar våfflor, lego och Star Wars. Han tror att det goda till slut segrar över det onda. Tillsammans försöker vi tro på det – också när vi känner oss trötta.
Flyganfallen drar över oss nästan varje natt. Vi sover på en madrass i tamburen, där det inte finns några fönster. Inget skyddar mot en direktträff, men väggarna skyddar mot splitter och bråte. Dagarna börjar ofta med att vi kontrollerar om flyglarmet gått. Om det gör det, börjar skolan en timme efter att larmet är över. Skolorna får hålla öppet endast om barnen har tillgång till skyddsrum. Vid behov fortsätter undervisningen under jord.”
Ingen el, ingen värme, inget vatten
“Jag jobbar oftast hemifrån eller där saker händer. Mitt team och jag arbetar med både internationella och ukrainska medier, ordnar utställningar som sprider kunskap och delar människors historier samt samlar in stora mängder vittnesmål och personliga berättelser. Ofta finns ingen värme eller el, inte heller vatten.
Samtidigt håller kaféer öppet med hjälp av bränsle och dånande generatorer. Man kan ladda sin dator nästan var som helst. Bageriet mittemot öppnar varje morgon och serverar varma kanelbullar. Människor hjälper varandra hela tiden. Här är solidaritet inte en slogan – det är en del av vardagens infrastruktur.
Att arbeta så här är tungt. Men det är just därför Amnesty måste finnas här. Människorättsarbete kan inte bara delegeras till tryggare länder. Det kräver att vi lever under samma förhållanden som människorna vars erfarenheter vi dokumenterar. Att tala med folk som förlorat allt känns på ett märkligt sätt bekant – våra erfarenheter möts. Vi förstår varandra utan långa förklaringar. Vi kramas.
Till och med föräldrar som förlorat sina barn i ryska flyganfall fortsätter tala i offentligheten. De berättar om sina barns favoritfrukter och favoritord – inte för att det är lätt, utan för att de vill bidra till att dödandet stoppas.”
Enkla drömmar
“Jag arbetar med familjer till krigsfångar. En kvinna som led av obotlig cancer väntade i över tre år utan någon kontakt till sin man. När han till slut frigavs i ett fångutbyte lade hon upp en bild där de kysser varandra. Bildtexten löd: ”Vi segrade.”
Så förstår jag seger: att vi inte låter kriget ta ifrån oss vilka vi är, även under de svåraste omständigheterna. Vi låter inte någon förändra vår personlighet, vem vi älskar eller var vi bor.
Vi har inte långt gångna framtidsplaner. Våra drömmar är enkla – att överleva vintern, att våra närmaste ska få leva, att rättvisa skipas, även om det tar tid.
Människorättsarbete kan inte delegeras till tryggare länder.
För oss är Amnesty International en länk till omvärlden och en kanal för att berätta om det vi upplever, också när världens uppmärksamhet riktas någon annanstans. Vi är inte en tillfällig historia. Vi är människor. Vi har rättigheter.
Amnesty ger oss en plattform, stöd, institutionell tyngd och trovärdighet. Tack vare det kan våra berättelser ta sig över gränser och nå beslutsfattare, journalister och vanliga människor som annars kanske aldrig skulle höra dem.
Amnesty ger oss också hopp om att oskyldiga människor som lider och dör i detta krig en dag ska få rättvisa. Jag hoppas det sker snart – för vi vill alla få uppleva det.”
Text:: Lera Burlakova, kampanj- och mediekoordinator vid Amnestys ukrainska sektion
Översättning: Mikaela Remes
Bilder: Leras privata
Hej där! Nu när vi fått din uppmärksamhet…
… så är vi övertygade om att du vill se mänskliga rättigheter förverkligas för alla, överallt i världen. Visste du att Amnestys arbete bygger på stödet från omtänksamma människor som du? Vi är en oberoende aktör som inte tar emot statlig finansiering. Men vi behöver privata donatorer för att trygga vårt oberoende.
Vårt arbete ger resultat. Tack vare våra donatorer har vi lyckats frigöra hundratals människor som dömts på felaktiga grunder. Vi har pressat regeringar att åtgärda diskriminerande lagstiftning, stoppat avrättningar och räddat människoliv. Med hjälp av våra donatorer kan våra experter bedriva forskning och avslöja människorättskränkningar. Vi blottlägger orättvisor och kräver att beslutsfattarna agerar.
Allt det här är möjligt med hjälp av människor som du. Tillsammans kan vi sätta stopp på tortyr, förtryck och diskriminering; hjälpa våldsutsatta kvinnor och erbjuda en bättre framtid för människor som flyr krig och förstörelse.
Därför frågar vi: har du möjlighet att bidra med en summa som passar dig? Varje donation är viktig. Ge ditt stöd för de mänskliga rättigheterna i Finland och överallt i världen!