Journalister och forskare vet av erfarenhet att oavsett vad man säger om Israel eller Palestina så är en sak säker: responsen kommer snabbt. Vanligtvis innehåller den anklagelser om partiskhet i en eller annan riktning.
Jag har själv fått ta emot e-post, telefonsamtal, meddelanden i sociala medier och traditionella brev. Till och med ett par paket. Vissa anser att jag är en Hamasvänlig “islamistisk kommunist” eftersom jag har uttalat mig mot Israels olagliga ockupation av de palestinska områdena och kallat svältandet av civilbefolkningen i Gaza för en krigsförbrytelse. Andra tycker att jag är “normaliserare av sionismen” eftersom jag kritiserar Hamas krigsförbrytelser och förstår israelernas oro för sin säkerhet.
Att ta emot kritik är en central del av en forskares arbete. Det är ofta mycket nyttigt. Det finns alltid utrymme för förbättringar, både vad gäller analys och kommunikation. Forskning kan ses som en evig debatt som inte bara äger rum i akademiska publikationer utan även i offentligheten.
Samtidigt hör det till forskarens arbete att göra avväganden. Ibland saknar kritiken saklig grund. Exempelvis räknas inte definiera hot, förtal eller förvrängda ord som saklig kritik. Dessa är snarare dåligt uppförande eller en del av ett informationskrig, medvetna försök att tysta ner forskaren. En hel del sådant sker just nu.
Det ligger i forskarens ansvar att inte ge vika när någon försöker tysta ner en. Detta är mycket viktigt.
Det är praktiskt taget omöjligt att uttala sig om konflikter utan att det som sägs kan anses gynna eller skada någon av parterna. Dessa brukar ofta försöka stämpla oönskade uttalanden som partiska. En forskare måste dock presentera sina fakta enligt det som är sanning, och sanningen ligger inte alltid exakt mitt emellan två ytterligheter. Informationen måste vara korrekt, termerna välgrundade och slutsatserna baseras på bästa möjliga analys. Huruvida de faller någon av konfliktens parter i smaken kan inte påverka huruvida de framställs.
Det är viktigt att inte ge vika när någon försöker tysta ner en.
Det är också bra att komma ihåg att sociala medier inte ger en tillförlitlig bild av samhället i stort. De tillspetsar, väcker extrema åsikter och uppmuntrar till dåligt beteende.
Personligen har jag ändå upplevt att det är viktigt att vara närvarande och tillgänglig på sociala medier. Offentliga debatter handlar allt som oftast inte om att få ens diskussionspartner att ändra åsikt. De handlar om hur debatten ser ut för den breda men tysta allmänheten som tittar på.
Som forskare måste man tro på att ett lugnt, resonerande och analytiskt förhållningssätt skapar förändring och hjälper publiken en att förstå saker. Det är viktigt att visa att propagandistiska påståenden kan granskas kritiskt och att det finns välgrundade svar på svåra frågor. Offentliga utrymmen kan inte lämnas över till mobben utan kamp.
Forskare måste sträva efter att fördjupa sin förståelse och hjälpa andra att göra det samma. Förmågan att se saker ur olika perspektiv är avgörande; empati och ett diplomatiskt uttryckssätt hjälper en på vägen.
Ibland måste man ändå sätta hårt mot hårt. I en polariserad atmosfär kommer man naturligtvis lättare undan genom att inte säga saker rakt ut eller dröja med sina slutsatser. Allt är å ena sidan, å andra sidan. Men om man kan dra slutsatser, som en forskare bör kunna göra, har man en skyldighet att säga saker som de är.
Text: Timo R. Stewart. Skribenten är äldre forskare vid Utrikespolitiska institutet.