Alla har rätt att söka asyl utanför sitt hemland, men i många europeiska länder förverkligas denna rättighet inte längre i praktiken. Vid EU:s södra gräns pågår en omänsklig och olaglig situation där myndigheterna behandlar människor som försöker söka asyl eller skapa sig ett värdigt liv med allt större grymhet.
Den första maj samlade Röda Halvmånens anställda ihop kroppar i påsar i kuststaden Tajoura i Libyen – kroppar som spolats upp på stranden. De omkomna kunde inte identifieras, men för organisationen stod det klart att det rörde sig om flyktingar och migranter som försökt ta sig till Europa.
Det här är inget nytt för organisationer som arbetar vid Nordafrikas kust. I flera år har de bevittnat hur resan över Medelhavet till Europa ofta slutar i tragedi. Samtidigt har behandlingen av asylsökande vid Europas gräns blivit allt grymmare.
Det kaotiska Libyen har länge varit det sista transitlandet för många asylsökande som försöker ta sig till Europa via havet. Enligt Internationella migrationsorganisationen IOM fanns det ungefär 780 000 migranter och flyktingar i Libyen år 2024. Enligt människorättsorganisationer lever de under omänskliga förhållanden och utsätts för våld från korrupta myndigheter.
I Libyen finns både människor som flyr krig och konflikter, och personer som söker arbete och nya möjligheter i livet. Många försöker ta sig vidare till Europa med hjälp av människosmugglare och deras båtar.
En av dem är Baboucarr Camara från Gambia, som lämnade sitt hemland för att söka en bättre framtid för över fyra år sedan. I dag är han 27 år gammal och har färdats genom västafrikanska länder och Sahelöknen till Libyen. Han har redan flera gånger försökt ta sig över Medelhavet utan att lyckas. Camara berättar att han blivit gripen upprepade gånger av libyska myndigheter.
– Tidigare var det lättare för gambier att ta sig till Europa med båt, men nu är det mycket svårare. Varje gång jag försöker stoppas jag. Men jag ger inte upp – jag samlar ihop pengar genom diverse sysslor för att sedan kunna betala smugglare för en ny resa, berättar Camara.
Ibland har kustbevakningen i Libyen tagit honom direkt från båten till ett förvar där han och de andra asylsökandena sedan torterats. Andra gånger har han gripits redan innan han hunnit ut till havs, i smugglarnas båthus i kuststaden Zuwara.
Över 30 000 döda på havet
Sedan 2015 har hundratusentals asylsökande varje år tagit den farliga havsvägen till Europa, enligt FN:s flyktingorgan. Uppskattningsvis 30 000 människor har mist livet under försöken att resa över Medelhavet. I verkligheten är siffran ännu högre – många kroppar hittas aldrig.
Gambiska Camara har ännu inte lyckats nå Europa. Han säger att han tackar Gud för att han fortfarande lever och inte har dött till följd av myndigheternas våld eller tortyr i förvar. Andra har inte varit lika lyckligt lottade.
– Jag har sett människor torteras så svårt att de fick bestående skador, en del har till och med dött, berättar Camara.
Många faktorer har gjort resorna över havet farligare. Smugglare använder allt skrangligare båtar, och myndigheterna – särskilt i Libyen och Tunisien – har satsat stort på att hitta migranter och flyktingar vilket i sin tur lett till livsfarliga situationer till havs.
Många kroppar hittas aldrig.
Läkare utan gränser, som arbetar med räddningsinsatser på Medelhavet, har rapporterat om dessa våldsamma fall. Det har hänt att Libyens kustbevakning öppnat eld mot migranter eller räddningspersonal.
Som journalist bevittnade jag själv hotfullt uppträdande av Libyens kustbevakning i oktober 2023, då jag följde med en räddningsbåt. En natt fann vi en sjunkande gummibåt som drivit på havet hela dagen. Båten hade 63 personer ombord från bland annat Nigeria, Bangladesh, Sudan och Gambia. Strax innan vi hittade båten seglade en libysk patrullbåt förbi och blinkade med lampor mot oss – ett vanligt sätt att skrämma hjälporganisationer. Vi hann fram till båten före libyerna, och jag kunde senare intervjua överlevande.
Eric från Nigeria, 33, berättade att han var mer rädd för att bli tagen av libyska myndigheter än för att drunkna. I flera år hade Eric fått utstå traumatiska upplevelser i Libyen, som numera tog sig i uttryck som mardrömmar, sömnlöshet och ångest.
Tillträdet till Europa har försvårats
Vid Europas södra gräns råder en omänsklig och olaglig situation, där myndigheter försöker hindra människor från att ta sig över Medelhavet för att söka asyl eller ett värdigt liv.
Övergrepp sker eftersom Europa både begär och betalar för dem. Under de senaste åren har EU och dess medlemsländer försvårat migranters och asylsökandes möjlighet att ta sig till kontinenten. EU har försökt täppa till sina yttre gränser, och medlemsländerna har infört allt strängare invandringspolitiska åtgärder.
Politiken innefattar ur människorättsperspektiv tvivelaktiga avtal med länder på andra sidan Medelhavet. EU har exempelvis betalat Libyen och Turkiet för att hålla migranter på andra sidan gränsen. År 2023 slöts ett liknande avtal med Tunisien. Italien har gett Libyens kustbevakning snabba båtar för att mer effektivt fånga migranter till havs. Enligt människorättsorganisationer hjälper EU:s gränsmyndighet Frontex nordafrikanska myndigheter genom att till exempel dela information om var migrantbåtar befinner sig.
Myndigheterna kan använda våld till sjöss och har till och med avfyrat skott mot flyktingar och hjälparbetare.
Organisationerna har upprepade gånger kritiserat avtalen mellan EU och tredjeländer och lyft fram de allvarliga människorättskränkningar som ländernas gränsmyndigheter gjort sig skyldiga till. De menar att ingen kan tryggt returneras till Tunisien eller Libyen och att EU genom dessa avtal gör sig medskyldig till kränkningarna.
Även om pushbacks – alltså situationer där människor hindras från att ta sig över gränsen utan asylprövning – är vanligt förekommande och dokumenterade i Europa, är de inte förenliga med internationell rätt. Det säger Kaisa Korhonen, juridisk expert vid Amnesty Internationals finländska sektion.
– Alla har rätt att söka asyl, påminner Korhonen.
Rätten till asyl definieras i FN:s flyktingkonvention från 1951. Inom EU tillämpas även EU:s asylförordningar och Europakonventionen.
Det finns också nationell lagstiftning om asylförfarandet. I Finland styrs processen bland annat av utlänningslagen och grundlagens förbud mot återsändning – att ingen får sändas tillbaka till ett område där hen riskerar allvarliga människorättsbrott.
Korhonen betonar också att varje asylansökan ska bedömas individuellt.
– Även om man inte kommer från ett land som berättigar till internationellt skydd, kan individuella skäl som förföljelse, övergrepp eller en utsatt position ge rätt till asyl.
Olika sätt att förhindra asylprocessen
Flera EU-länder gör sig skyldiga till att förhindra asylprocessen och begå övergrepp vid gränsområden eller i samband med mottagandet av flyktingar.
Jag träffar gambiska Batch Mballow i Sicilien. Han berättar hur Italien lagstridigt försökte neka honom rätten att söka asyl, efter att han klarat resan över havet till Palermo år 2015.
– I hamnen gav en polis ett papper i handen på mig. På pappret stod det att jag har sju dagar tid på mig att lämna landet och återvända hem. Allt stod på italienska så jag hade ingen aning om vad det var för lapp.
Mballow hade 15 dagar tid på sig att få juridisk hjälp. Otroligt nog hann Mballow komma i kontakt med en organisation som hjälper asylsökande. Juristen vid organisationen ansökte om att förkasta ordern som Mballow fått av polisen i hamnen, och domstolen ogiltigförklarade den. Mballow ansökte och fick asyl. Sedermera lärde han sig italienska, utbildade sig till sjukskötare i Sicilien och fick jobb.
– Det här är inte mänskligt. Vi talar om mänskliga rättigheter, men de verkar gälla bara en del människor, säger Mballow.
Europeiska människorättsdomstolen konstaterade nyligen att Grekland gjort sig skyldig till att systematiskt stänga ut asylsökande vid havsgränsen. Även vid gränsområdena mellan Belarus och Polen har myndigheterna gjort sig skyldiga till våldsamma pushbacks. I Polen har man dessutom stiftat en lag som ger landet rätt att avbryta asylprocessen vid gränsen. Lagen stiftades på grund av misstankar om att Belarus avsiktligt ville skapa kaos i Europa genom att släppa asylsökande till gränsen.
Misshandel sker på grund av att Europa ber om det, och betalar för det.
På samma sätt kan Finlands beslut om att stänga östgränsen ses som ett sätt att förhindra människor från att söka asyl. Amnesty International är en av dem som kritiserat beslutet. Organisationen påpekar att gränsstängningen, som nu varat i över ett och ett halvt år, allvarligt äventyrar rätten att söka asyl. Dessutom ifrågasätter Amnesty nödvändigheten av en stängd gräns då endast ett tiotal asylsökande tagit sig över östgränsen under tiden den varit stängd.
Jaana Palander, som är specialforskare vid Migrationsinstitutet, anser att det förekommit motstridigheter i diskussionen kring östgränsen. Finland har tidigare haft ett avtal med Ryssland om att landet inte släpper asylsökande till östgränsen.
– Avtalet har förhindrat människor från att söka asyl och det har man varit väldigt tyst om, säger Palander.
Flera andra tredjeländer, som haft liknande avtal med europeiska länder om att stoppa asylsökande från att ta sig till Europa, har använt avtalen som utpressning för att främja sina egna politiska mål. Att även Ryssland gör så här, borde inte komma som en överraskning för Finland, konstaterar Palander.
– Trots att målsättningen kan vara hybridpåverkan ifrågasätter jag om man ens kan tala om instrumentalisering i det här sammanhanget, då Ryssland bestämt sig för att inte följa ett tvivelaktigt avtal och släpper människor till gränsen för att söka asyl.
Även attitydklimatets skärps
Misshandeln av asylsökande och kränkningarna av deras rättigheter är en följd av ett hårdare attitydklimatet kring invandring menar experter. Det juridiska ramverket som styr asylprocessen i Europa, CEAS, alltså Common European Asylum System har enligt Kaisa Korhonen inte fungerat så väl i praktiken.
– I princip förbinder ramverket alla länder, men de har genomfört det på sina egna sätt. Vissa länder följer inte bestämmelserna alls. Det har funnits skillnader i hur behovet för internationellt skydd har identifierats och i förhållandena på mottagningscentralerna.
Ett problem har också varit att en del länder såsom Italien och Grekland på grund av sitt geografiska läge tagit emot långt fler asylsökande än andra länder. Det saknas solidaritet mellan EU-länderna att dela på ansvaret.
Detta har lett till att EU bestämt sig för att förnya sitt asylsystem. År 2024 godkände Europaparlamentet den nya migrations- och asylpakten. Nu förbereder medlemsländerna dess genomförande, som ska ske i juni 2026.
Målsättningen med den nya pakten är att hjälpa EU skydda sina yttre gränser, försnabba handläggningen av asylansökningar och returneringar samt att hitta ett nytt sätt för hur länderna sinsemellan kan dela ansvaret för asylsökande. Det nya gränsförfarande gör det möjligt att behandla “ansökningar som bedöms vara ogrundade” redan vid gränsen.
Vi talar om mänskliga rättigheter, men de verkar bara gälla vissa människor
Korhonen bedömer att det kyligare politiska klimatet lett till strängare bestämmelser som sämre tar hänsyn till mänskliga rättigheter.
– De förnyade bestämmelserna skärptes ytterligare jämfört med det ursprungliga förslag som kommissionen lade fram, säger Korhonen.
En del europeiska länder har dessutom gjort avtal med tredjeländer om att utlokalisera mottagningen och behandlingen av asylansökningar. Till exempel slöt Storbritannien ett avtal med Rwanda år 2022, enligt vilket Rwanda mot betalning skulle ta emot asylsökanden, behandla deras asylansökningar och till slut integrera dem i landet. Förfarandet stötte på flera rättsliga problem och inte ett enda flygplan lyfte från London mot Kigali i Rwanda.
Ett annat exempel på utlokalisering av asylförfarandet är ett avtal mellan Italien och Albanien. I avtalet kom länderna överens om att Italien kan skicka asylsökande från så kallade trygga ursprungsländer till Albanien för att sedan vänta på att få sina asylansökningar behandlade. Italiens försök att skicka asylsökande till Albanien har hittills stoppats flera gånger av domstolsbeslut som förklarat arrangemanget olagligt.
Lagliga vägar saknas
Experterna tycker att det europeiska asylsystemet verkligen varit bristfälligt. Både Korhonen och Palander anser det vara problematiskt att asylförfarande verkar numera vara det enda lagliga sättet att ta sig till Europa.
– Det här leder till att asylsystemet missbrukas så att människor söker asyl trots att de inte är i behov av skydd utan drivs av ekonomiska motiv, förklarar Jaana Palander vid Migrationsinstitutet.
De människor jag träffat i Italien befinner sig ofta i en sådan situation. De har flytt till Europa på grund av hopplöshet och fattigdom i sina hemländer. Till exempel berättade Mohammed från Guinea i en intervju i fjol att han ville komma till Europa för att slutföra sina högskolestudier och hoppades på att få ett bättre betalt jobb än i sitt hemland. Mohammed saknade ändå förutsättningar för att få asyl. Den enda vägen till Europa var därför den livsfarliga sjövägen.
– Det är mycket svårt att få ett visum till Europa, och det kräver pengar, sade han.
Europas strävan till att stänga sina yttre gränser till varje pris väcker etiska frågor om globala maktförhållanden, ansvar och solidaritet. Enligt specialforskare Palander handlar riktningen inom Europas flyktingpolitik om mera än huruvida ett enskilt land motarbetar systemet.
– När vi nu murar in oss här och inte längre vill ta emot någon kan man fråga sig hur rättvist det egentligen är att rika EU drar sig undan från att ta emot asylsökande, samtidigt som det finns betydligt fler flyktingar i fattigare länder.
Text: Jenna Vehviläinen
Foton: Stefan Pejovic / Läkare Utan Gränser, Anna Pantelia / Läkare Utan Gränser
För att skydda en del intervjuade uppträder personerna med fingerade namn i artikeln.