Världens auktoritära ledare har med avund följt då USA:s president Donald Trump på kort tid lyckats koncentrera makten på ett sätt som vanligtvis kräver åratal av hårt arbete. Detta sker i en tid då demokratin försvagas bit för bit över hela världen. Auktoritarism är en lömsk utveckling, eftersom den ofta sker på laglig väg. Därför kan folket vakna upp till den nya verkligheten först när det redan är för sent.
– Mitt jobb går ut på att hänga med i allt som händer, men i dessa tider skulle det kräva att jag ger upp resten av mitt liv. Bara under detta samtal kan Trump ha hittat på vad som helst, säger Marina Nord, demokratiforskare på V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet, och skakar på huvudet över Teams-skärmen.
Donald Trump har inlett sin andra mandatperiod med att klubba igenom beslut i ett rekordartat tempo. Nu framträder han som en öppet auktoritär ledare som verkar fast besluten att omintetgöra inte bara sitt lands demokrati utan även strukturerna på hela den 80 år gamla världsordningen.
– Att Trump börjat urholka demokratin och koncentrera makten i egna händer kom inte som en överraskning för oss forskare. Han gör exakt samma sak som andra auktoritära ledare såsom Viktor Orbán i Ungern, Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet och Aleksandar Vučić i Serbien. Men för dem har det tagit flera år att nå sin ställning. Trump har åstadkommit samma sak på tre månader.
Donald Trump har därmed kallats för en ”superaccelerator”. Uttrycket syftar på den fart och styrka som ledaren för världens största ekonomiska och militära makt använt för att driva den amerikanska demokratin i en auktoritär riktning.
Ironiskt nog har USA hittills varit världens största finansiär av demokratistödet till mindre bemedlade länder. Nord bedömer att konsekvenserna av nedmonteringen av biståndsmyndigheten USAID kommer att vara kännbara i många länder under flera årtionden framöver.
– Dessa strukturer är enkla att montera ned, men är oerhört svåra att bygga upp igen. Även om utvecklingen kan stoppas är en stor del av skadorna oåterkalleliga.
Trumps aggressiva America First-nationalism, som även kommer med hot om geografisk utvidgning, urholkar den moderna världsordningen som bygger på gemensamma regler. Nord menar att ifall den ersätts av avtal mellan auktoritära ledare kommer små länder att vara de mest maktlösa och tvingas att se på när business görs över huvuden på dem. Det här innebär också att mänskliga rättigheter nedprioriteras. Nord riktar nu sitt hopp mot den Europeiska Unionen.
– EU är den enda aktören i världen som är tillräckligt stor och mäktig för att försöka fylla det demokratiska vakuum som USA lämnat efter sig. Om EU tar vara på denna möjlighet finns det fortfarande hopp för de mänskliga rättigheterna.
Av de fem största länderna i världen är USA den enda demokratin. Om inte den auktoritära utvecklingen stoppas kommer amerikanerna att hamna på samma lista över auktoritära stater som Indien, Kina, Indonesien och Pakistan. Just nu verkar hela planeten styras av den starka ledares farliga förtrollning – som håller fler länder i sitt grepp än på flera årtionden.
Trump, som röstades till makten utgående från sina stora löften, är inte ensam. Han utgör det mest synliga exemplet på ett globalt fenomen.
Forskare talar nu om en tredje våg av auktoritarism. Den första vågen svepte fram mellan världskrigen och gav makten till diktatorer som Adolf Hitler. Den andra vågen skedde under det kalla kriget på 1960- och 1970-talen i form av militärkupper som kunde störta demokratin över en natt.
Under den tredje vågen sker utvecklingen mot auktoritarism i regel på lagliga vägar. Demokratin kullkastas inte snabbt av externa krafter, utan vittrar långsamt sönder inifrån. Därför kan det vara svårt att vakna upp till vad som sker innan det är för sent.
Statistiken är häpnadsväckande. År 2024 fanns 88 demokratiska och 91 auktoritära stater i världen. För första gången på över 20 år är därmed antalet auktoritärt styrda stater i majoritet, konstaterar V-Dems årliga demokratirapport.
Takten bara ökar. Enligt forskning är 45 av världens länder på väg mot ett auktoritärt styre. Bland dem finns Georgien, Indonesien och Sudan. Endast 19 länder håller på att demokratiseras, däribland Brasilien, Polen och Thailand. 38 procent av världens befolkning lever i auktoritära stater. Endast 6 procent bor i länder som är på väg mot demokrati.
Takten bara ökar. Enligt forskning är 45 av världens länder på väg mot ett auktoritärt styre. Bland dem finns Georgien, Indonesien och Sudan. Endast 19 länder håller på att demokratiseras, däribland Brasilien, Polen och Thailand. 38 procent av världens befolkning lever i auktoritära stater. Endast 6 procent bor i länder som är på väg mot demokrati.
Ur detta perspektiv ser läget ännu dystrare ut. Liberaldemokrati är numera den mest sällsynta styrelseformen i världen. Med Finland inräknat finns enbart 29 liberala demokratier. Senast fanns så få liberala demokratier år 1990, strax före Sovjetunionens kollaps. Det absoluta antalet människor som lever i liberala demokratier har redan sjunkit till 1985 års nivå.
Kännetecknen för auktoritära regimer, såsom inskränkning av yttrandefrihet, mängden desinformation och politisk polarisering, har även ökat på ett historiskt sätt.
Den allra dystraste lägesbilden fås av statistik som bygger på ländernas bruttonationalprodukt. I praktiken speglar statistiken de auktoritära ländernas ekonomiska inflytande i världen. Siffrorna visar att de demokratiska staternas ekonomiska inflytande varit på nedgång i 25 års tid, och är nu på lägsta nivå under hela den 50-åriga statistikföringens historia.
Strukturerna är enkla att montera ned, men oerhört svåra att bygga upp igen.
Varför har vi hamnat i denna tredje våg? Varför föredrar människor en diktatorisk ledare framom en demokratisk? En mycket bra fråga, suckar Nord. Hon säger att det förs en livlig akademisk debatt kring ämnet.
– Fenomenet är i hög grad kontext- och landspecifikt. I allmänhet är orsaken någon form av besvikelse över demokratin. Detta kan bero på ekonomiska kriser, växande ojämlikhet eller en känsla av osäkerhet inför framtiden. I vissa länder är det en säkerhetsfråga, som till exempel i afrikanska länder där grupper som Boko Haram är aktiva.
Under detta årtusende har världen blivit multipolär, vilket innebär att den globala makten delas mellan allt fler aktörer. Enligt Nord kan även detta bidra till auktoritarism. När en stat börjar förlora sitt ekonomiska eller militära övertag kan det framkalla en känsla av att landet måste ta vara på sin sista chans att ändra kurs, säger Nord. Trump hade exempelvis möjlighet att ge sina väljare hopp när USA började försvagas i relation till Kina: ”Let’s make America great again!”
– Samma dynamik kan ses i Ryssland, som förlorat ekonomiskt och militärt inflytande i sin region. Det pågående kriget i Ukraina är också förknippat till denna bredare debatt kring varför mäktiga stater startar krig och vill avveckla internationella institutioner och system.
Nord beskriver ett återkommande mönster: i ett osäkert samhällsklimat träder populistiska ledare fram och tar fasta på människors missnöje. De läser av situationen och skapar oro, vilken de sedan utnyttjar.
– Dessa populistiska ledare är inledningsvis ett symptom på att något är fel i samhället. Men när de väl kommit till makten är de inte längre enbart ett symptom. De blir orsaken till problemet.
En stor del av de skador som redan skett är oåterkalleliga.
Missnöje, oro och rädsla är djupt mänskliga känslor. Under rätt omständigheter är en auktoritär ledares lockelse oemotståndlig eftersom den tilltalar människans medfödda behov och benägenheter.
Psykologie doktor Jukka Häkkinen har skrivit en bok i ämnet, Salaliitot ympärilläni: miksi aivomme eivät ole kiinnostuneita totuudesta? (sv. Konspirationsteorierna runt mig: varför är våra hjärnor inte intresserade av sanningen?) Han menar att det kan kännas lockande att avfärda personer som beundrar ledare som Trump, på samma sätt som man ofta bemöter konspirationsteoretiker.
– Det är enkelt att göra narr av dessa grupper: de är dumma och obildade som låter sig styras av sina känslor, medan jag är den smarta. Då ser man inte svagheten i sitt eget tänkande.
Häkkinen påpekar att populisterna använder sig av samma förenklande strategi.
– Faktum är att vi alla har en tendens att tilltalas av enkla lösningar och kraftfulla ledare om vi känner oss tillräckligt maktlösa och hotade.
Häkkinen använder coronakrisen under våren 2020 som ett bra exempel på förhållanden som kan göra människor mottagliga för en stark ledare. När en okänd pandemi hotade Finland började den demokratiska debatten kännas plågsamt långsam. Många längtade efter en stark auktoritet som slår näven i bordet och säger vad som ska göras. Vissa kanske till och med avundades auktoritära Kina, som omedelbart tog kontroll över situationen genom att beröva sina medborgare rörelse- och mötesfrihet.
– I skrämmande situationer vill människor inte känna sig osäkra. Därför tycker vi att det är skönt när någon självsäkert säger sig veta var problemet finns och intygar att det kommer att lösas genast i morgon. Det räcker med en antydan om säkerhet mitt i krisen för att ens ångest ska minska.
Inom psykologin kallas detta behov på engelska för ”need for closure”. Häkkinen lägger till en annan term för det behov som auktoritära ledare lovar att uppfylla: ”need for control”, längtan efter kontroll.
– Avsaknad av kontroll är psykologiskt påfrestande, i synnerhet när det gäller rädsla. Vi vill känna att situationen är under kontroll. Om vi inte kan påverka våra omständigheter hoppas vi att någon annan gör det.
När auktoritära ledare gör business får små länder maktlöst följa med händelserna vid sidan om.
Ur psykologiskt perspektiv är det ingen slump att osäkra tider lockar människor att rösta på auktoritära ledare. Häkkinen menar att människan inte är skapad för invecklade reflektioner i svåra tider. När man upplever starka känslor ersätter intuitionen långsammare överväganden. Ur ett evolutionärt perspektiv har detta varit vårt sätt att överleva.
– Om du är fruktansvärt rädd eller arg börjar din hjärna optimera sin verksamhet, så att du inte bara ligger där i elden. Du springer och tänker inte ens på det. I ett stressat tillstånd tyr vi oss till den första bästa lösningen.
För tredje vågens auktoritära ledare är det lättare än någonsin att utnyttja krismentalitet, eftersom de fiskar efter anhängare som utsätts för känslostormar i en föränderlig värld. Sociala mediernas algoritmer favoriserar känsloladdat innehåll, vilket leder till att publiken samlas kring inlägg som väcker ilska, rädsla eller upprymdhet. När känslorna tar över blir omdömet lätt grumligt och enkla förklaringar kan verka tilltalande.
Kaoset får bränsle av en medveten strategi, som Steve Bannon – chefsstrategen för alt-right-rörelsen som hjälpte Trump till sin första valseger – myntade en grov term för: ”flood the zone with shit”. Syftet är att fylla offentligheten med motsägelsefullt skräp, falska nyheter och desinformation, så att den förvirrade individen till slut inte vet vad som är sant och falskt. Till slut är det enda som kvarstår en misstro mot allt.
Mitt i kaoset längtar hjärnan efter en enkel förklaring till en invecklad situation. Kontrollen måste återvinnas, världsordningen återställas. Auktoritära ledare har genom historien haft ett svar på detta behov: att utse en specifik grupp till syndabock.
– Våra hjärnor har svårt att acceptera sammanträffanden. Vi dras till idén om en ”lagbunden värld” där gott och ont får sin belöning. Om en stark ledare erbjuder enkla orsakssamband, exempelvis att vi måste få kontroll på grupp X för att allt ska bli bra, så kan det te sig som tilltalande. Det känns särskilt attraktivt om man är rädd eller arg.
Den politiska polariseringen kan sammanfattas av uttrycket vi mot dem. I nästan hälften av världens liberala demokratier är polariseringen på uppgång. Enligt V-Dem:s demokratirapport har polariseringen i USA och Frankrike nått giftiga nivåer år 2024.
Toxisk eller giftig polarisering är forskarnas begrepp för en situation där man inte längre talar om politiska motståndare som rivaler, utan som fiender som hotar den egna existensen och levnadssättet.
– Det här äventyrar hela grunden för demokratin, som lätt kan börja kännas som ett koncept att uppoffras för politisk vinning, säger Marina Nord.
I Trumps retorik har dessa fiender utgjorts av exempelvis politiska rivaler, media som sprider ” falska nyheter”, invandrare, sexuella minoriteter och könsminoriteter, forsknings- och kulturinstitutioner, klimat- och människorättsaktivister.
Marianna Saartio-Itkonen jobbar för närvarande på en socialetisk studie om ondska som gruppfenomen. Hon förklarar varför den giftiga polariseringen är så farlig:
– Att säga att de där människorna är farliga för att de är lite annorlunda är inte ett särskilt övertygande argument. Men om man kan lägga till en metafysisk nivå och förmedla att denna grupp människor representerar ondska, så får man ett moraliskt berättigande för diskriminering. Kriget mot ondska kan föras utan hämningar.
Liberaldemokrati är numera den mest sällsynta styrelseformen i världen.
Enligt Saartio-Itkonen är det karakteristiskt för ett auktoritärt samhälle att undertrycka empati. Det sker naturligt om människor inte betraktas som objekt för moraliska handlingar utan enbart som verktyg.
– Immanuel Kants tanke var att alla människor ska betraktas som värdefulla i sig själva. I ett auktoritärt samhälle vänds tanken upp och ner: en persons värde kan till exempel bero på hens aktieportfölj, säger Saartio-Itkonen.
– Då blir man också gradvis avtrubbad och accepterar tanken om att vissa människor är värda mer än andra. Parallellt med denna ideologi lever ofta den socialdarwinistiska synen på att den starkaste ska vinna, vilket innebär att exempelvis sjuka och mindre bemedlade kan avfärdas som värdelösa förlorare.
Att klassificera människor utifrån deras instrumentella värde leder slutligen till att ingen går säker i ett auktoritärt system.
– Vanligtvis samlar den starka ledaren runt sig en liten krets som först har allt de någonsin önskat sig. Men när dessa personer inte längre är till någon nytta kan det börja hända dödliga olyckor där människor faller ut ur fönster, eftersom de inte har något värde i sig. Ingen behöver hållas vid liv bara för att de är människor.
Därför anser Saartio-Itkonen empatifostran vara det mest effektiva botemedlet mot auktoritarism. Ansvaret kan inte bara läggas på skolorna, utan uppfostran till empatiska medborgare måste börja i hemmet: vuxna måste föregå med gott exempel och visa att andra människor är viktiga.
– Det är förvånansvärt svårt, i synnerhet när man är stressad. Under de senaste åren har mina fyra barn hör sin mamma tala rätt elakt om Trump och Vladimir Putin. Jag undrar om det ingår i nödvändig moralisk fostran, eller om det är skadligt att uttrycka att vissa människor är dåliga och inte förtjänar respekt, funderar hon.
Populistiska ledare är inledningsvis ett symptom på att något är fel i samhället. När de väl kommit till makten är de inte längre enbart ett symptom. De blir orsaken till problemet.
”De tyska nationalsocialistiska väljarna röstade knappast för krig och Auschwitz. De röstade för en bättre morgondag, för jobb och för att återupprätta Tysklands nationella heder. Deras misstag var att stödja en rörelse vars avsikt var att så snabbt som möjligt göra slut på demokrati, parlamentarism och rättsstatsprincipen. Att överträda dessa gränser banade väg för terror, krig och folkmord.”
Så skriver Oula Silvennoinen i sin bok Suomalaiset fasistit – mustan sarastuksen airuet (sv. Finska fascister – förebådare av den svarta gryningen), som ger en mänsklig förklaring till hur ett samhällsskick utvecklas från demokrati till auktoritärt tyranni.
Som forskare i socialetik konstaterar Marianna Saartio-Itkonen att den som längtar efter en stark ledare ger upp sin egen moraliska handlingskraft. I svåra tider kan det vara lockande. Om man låter någon annan bestämma vad som är rätt och fel har man själv mer resurser att tänka på hur man klarar vardagen.
– Filosofen Hannah Arendt hade en idé om att orsakerna till val som senare kan visa sig vara chockerande onda ofta är deprimerande banala. De kan vara instrumentella, såsom karriärism, ambition eller girighet. De kan också helt enkelt bero på moralisk lättja¯.
Saartio-Itkonen skrattar att det hela börjar låta som en lista över de katolska dödssynderna. Men hon kan inte låta bli att tillägga att mycket ont begåtts på samhällsnivå till följd av avund och stolthet.
– Det har visat sig att sårad stolthet ligger till grund för många våldshandlingar. Om man tänker på nationalsocialismens framväxt i Tyskland vädjade den till det förödmjukade folket genom att säga: ”Let’s make Germany great again!”
Faktum är att vi alla har en tendens att tilltalas av enkla lösningar.
Arabiska våren år 2011 väckte förhoppningar om att många diktaturer på en gång skulle omvandlas till demokratier. Så blev det inte, men i Tunisien levde hoppet vidare. Folket avsatte diktatorn Zine El Abidine Ben Ali. Landet antog en ny konstitution och höll fria val. Sedan började det gå back.
Folket tampades med korruption, ekonomisk kris och coronapandemin. Missnöjet växte. År 2021 upphävde president Kais Saied parlamentets mandat och tog över rollen som riksåklagare – med folkets stöd. Utvecklingen mot envälde fortsatte längs den välkända vägen: Saied justerade konstitutionen enligt sina preferenser, inskränkte på yttrandefriheten och började arrestera journalister, advokater och oliktänkande. 2024 vann han presidentvalet, där han bara hade två motkandidater.
Kort sagt hade folket inte tålamod att vänta på de fördelar som demokratin kunde ha medfört, tror Marina Nord. Enligt henne brukar demokrati ge ett land ökad bnp först efter ett årtionde.
Ännu långsammare är det att övertyga människor om att demokrati har ett egenvärde, i synnerhet om människorna i omgivande länder lever under auktoritära regimer.
– Det tar minst en generation att bygga upp institutioner och att lära medborgarna att leva i en demokrati. Det handlar även om att skapa nya narrativ. Därför är den första tiden ofta mycket, mycket skör.
För att förankra demokratin krävs alltså ett ständigt förtydligande av dess budskap. Detsamma gäller hur man värnar om statsskicket i fråga. Enligt Jenni Karimäki, politisk historiker och statsvetare, är det allra viktigaste att övertyga människor om att demokrati inte är ett system som kommer uppifrån, utan en form av deltagande som förbättrar allas vardag.
– Om demokratin uppfattas som ett system som möjliggör försörjning, säkerhet, välstånd och frihet är människor villiga att investera i den och låter den inte urholkas.
Men det räcker inte med bara ord. Enligt Karimäki är det avgörande att medborgarna känner att de är en del av samhället. Det förutsätter aktivt deltagande och känslan av verkligt inflytande i samhället, inte bara i val.
– En demokrati som fortfarande håller på att utvecklas måste eftersträva att stärka medborgarnas ställning, undanröja hinder för deltagande och skapa delaktighet i samhället. Därför är civilsamhället ingen isolerad ö, utan nära knutet till det sätt som ett demokratiskt system fungerar.
Klassificeringen av människor utifrån deras instrumentella värde leder till att ingen går säker i ett auktoritärt system.
Den tredje vågen av auktoritarism har framskridit oroväckande långt. Ändå är dess framfart inte ett oundvikligt naturfenomen. Även om den globala utvecklingen ser dyster ut har många länder som gått från demokrati till auktoritärt styre lyckats göra en U-sväng. Exemplen från de senaste åren kommer från Polen, Brasilien och Sydkorea. Demokratiforskare Marina Nord lyfter även fram Trumps första mandatperiod i USA.
Nord understryker att möjligheten till en helomvändning måste utnyttjas så snabbt som möjligt. När starka ledare får övertaget brukar de viktigaste motkrafterna – civilsamhället, medierna, oppositionen och rättsväsendet – till en början fungera, men kväsas anefter. Om en auktoritär regim får etablera sig i en tio års tid är sannolikheten för en återgång till demokrati nära noll.
Om processen däremot hejdas och U-svängen genomförs innan demokrati kollapsar lyckas cirka 70 procent av länderna återställa demokratin. Detta är ett gott tecken, säger Nord: under det förra årtusendet låg siffran på 50 procent.
Rättsväsendet har inledningsvis den mest avgörande rollen, enligt Nord. Det är ofta den enda institutionen som kan göra motstånd mot en auktoritär ledare och förhindra maktkoncentration, eftersom det lagstiftande organet, så som ett parlament, ofta kontrolleras av det styrande partiet. Därför måste åtgärder vidtas innan rättsväsendets oberoende går förlorat.
– Om ledaren i ett tidigt skede gör ett tillräckligt uppenbart misstag kan den politiska oppositionen och medborgarorganisationerna gå samman och bilda en enad front mot auktoritära regimer, säger Nord.
Så var fallet i Sydkorea, där president Park Geun-hye i vintras orsakade en skandal då han försökte kapa åt sig makten. Miljontals demonstranter gick ut på gatorna. I slutändan avsattes Park av den sydkoreanska författningsdomstolen.
Många länder som gått från demokrati till auktoritärt styre har lyckats göra en helomvändning.
Ju mer en auktoritär ledare hinner avveckla rättsstatens strukturer desto viktigare blir civilsamhällets roll, då andra lagliga metoder försvagas. Organiserade folkrörelser och massdemonstrationer kan pressa regimen att backa.
– Det är inte heller någon universallösning. Vi vet att miljontals människor drog ut på Hongkongs gator, men det spelade ingen roll. Men i Bolivia och Sydkorea, till exempel, hade massmobiliseringen stora följder, säger Nord.
Om auktoritarismen går tillräckligt långt blir det omöjligt att mobilisera folket. Det här ser vi i Putins Ryssland. Där kväses protester med hjälp av hot om fängelsestraff, vilket fått civilsamhället att gå under jorden Då är man redan inne i en så trång återvändsgränd att U-svängen blir omöjlig. Lösningen på en desperat situation kommer dock aldrig att uppnås med vapen.
– Om en ledare störtas genom en kupp eller med våld ersätts denna nästan aldrig med en demokrati. Snarare uppstår en militärdiktatur eller annan auktoritär regim. En demokrati kan enbart räddas med lagliga medel.
Text: Janne Flinkkilä
Illustration: Miukki Kekkonen