Regeringens exceptionellt hårda nedskärningar sätter Finlands framgångssaga på prov: antalet hemlösa har ökat för första gången på över ett årtionde. Utvecklingen leder till att också arbetande människor måste ty sig till nödinkvartering och familjer tvingas bo i alltför små lägenheter.
– Jag har aldrig tidigare varit med om något liknande, trots att jag arbetat med frågor kring hemlöshet sedan år 1991. Det känns frustrerande.
Jussi Lehtonen ser fundersam ut. Han arbetar som servicechef vid organisationen Vailla vakinaista asuntoa (VVA, på svenska: Utan fast bostad). VVA grundades i slutet av 1980-talet av personer som upplevt hemlöshet, och i dag fungerar organisationen inte bara som stöd för individer utan också som en samhällspåverkare.
Under den gångna våren har vi sett häpnadsväckande rubriker om att antalet hemlösa börjat öka i Finland. Samtidigt har Finland under de gångna årtiondena fått ett gott rykte, också internationellt, som landet som avskaffar hemlösheten. Vad hände?
Jag blev vräkt för att jag helt enkelt inte hade tillräckligt med pengar. Mitt bostadsbidrag hade skurits ner, allt hade stramats åt. Inte hade jag pengar tidigare heller. Ändå måste man köpa grejer. Bara nödvändigheter, inget märkvärdigt.
Statsminister Petteri Orpos regering har bedrivit en exceptionellt omfattande och hård åtstramningspolitik. I praktiken har regeringen systematiskt försvagat samhälleliga strukturer som tidigare bidragit till att minska hemlösheten i Finland.
Experter har förvånats över hur snabbt effekterna av åtstramningspolitiken börjat synas. Andelen hemlösa har ökat med 11 procent, det samma gäller andelen vräkningar. Detta är enorma siffror.
Ordet vräkning används alltför lättvindigt. Om en person måste lämna sin hyresbostad, till exempel för att ägaren väljer att sälja fastigheten, handlar det inte om vräkning.
– Att bli vräkt innebär att kronofogden kommer och tömmer bostaden. Du kanske får ett par dagar på dig att göra det själv, men i praktiken innebär det ofta att en människas ägodelar ligger utspridda på gården, säger Lehtonen.
En vräkning kommer ofta med obetalda hyror och rättegångskostnader som en människa inte har råd att betala. Situationen är låst då den personliga ekonomin och funktionsförmågan kollapsar. Konsekvenserna är långvariga.
– Om en person förlorar sin bostad genom vräkning är sannolikheten för att hen blir långtidshemlös många gånger större än i en situation där personens funktionsförmåga tillåter att hen själv avstår från bostaden.
Jag jobbar deltid. Jag får inte tillräckligt med arbetstimmar och måste ansöka om stöd för att betala räkningarna. Alla kostnader bara ökar, men lönen växer inte och arbetstimmarna blir inte fler. Det finns inga pengar kvar att leva på, men det tar FPA inte hänsyn till. Jag har sökt hjälp hos kyrkan och i brödkön. Jag skulle inte vilja förlora min hyreslägenhet.
Ett hem är en mänsklig rättighet. Inom internationell rätt talas om rätten till en lämplig bostad. Lämpliga bostäder är överkomliga, stabila och uppfyller en människas vardagliga behov.
Det handlar med andra ord inte bara om ett tak över huvudet, utan en människa måste också kunna leva ett värdigt liv i sin lägenhet. Boendet får till exempel inte vara så dyrt att personen inte har råd med mat eller mediciner.
Nu står rätten till en värdig vardag på spel för många då tiotusentals finländare upplever osäkerhet kring sitt boende. Bostäderna är helt enkelt för dyra.
Orsaken är inte bara regeringens nedskärningar i den sociala tryggheten. Samtidigt har finländarna upplevt och återhämtat sig från en samhällelig krissituation, då den höga inflationen höjt priserna och man inte längre kan köpa lika mycket som tidigare för sin lön.
Regeringen har också minskat i stödet till produktionen av förmånliga bostäder och slopat exempelvis finansieringen av bostadsrättsbostäder.
Nu konkurrerar människor i olika livssituationer om samma bostäder. FPA har skickat en uppmaning till 35 000 hushåll som får utkomststöd om att hitta en billigare lägenhet. Det är dock osäkert om de förmånliga bostäderna räcker till för alla, och också om man hittar ett billigare hem kan detta innebära flytt till en annan ort.
– Att flytta är inte bara en teknisk fråga, utan det innebär en förändring i livsmiljön, och konsekvenserna kan vara rätt oförutsägbara. Visst finns det lägenheter i Finland, men överallt finns inte kollektivtrafik, tjänster och särskilt inte jobb. Därför står dessa bostäder tomma, säger Lehtonen.
Jag är oroad över de nya förändringarna i förmånerna. Sannolikt måste jag flytta från min hemort och det kommer att påverka barnens välbefinnande. I största allmänhet känner jag enorm ångest för hur jag ska klara mig.
Lehtonen understryker att den ökning av antalet bostadslösa och vräkningar som vi nu ser bara är toppen av ett isberg. Han talar om hur åtstramningspolitiken påverkar livet för ensamstående föräldrar och dem som arbetar inom plattformsekonomin, såsom matbud och taxichaufförer.
– Är man ensamstående förälder, jobbar inom servicebranschen och bor i Helsingfors har man helt enkelt inte tillräckligt med pengar till hyran. Har man ett eller två barn är det belopp som finns kvar efter räkningarna långt mindre än det man behöver för att klara sig. Många människor som levt på gränsen till ett normalt liv faller nu i marginalen, säger Lehtonen och påpekar att följderna av otrygga boendeförhållanden syns först med fördröjning.
– Om man inte har andra mer omfattande livsproblem brukar folk kunna hålla ut ett tag.
Nu går mina resurser åt till att ta mig igenom dagen och oroa mig över om vi får ha kvar lägenheten eller om vi på våren hamnar ut på gatan. Nuförtiden får man inte ens hjälp genom att be om det. Jag är utmattad och mina hjärtproblem har förvärrats. Om jag ska vara ärlig har jag börjat överväga självmord. Jag står inte ut med tanken på att hamna på gatan.
Tidigare var regeringens uttalade mål att helt avskaffa hemlösheten. Nu har man övergått till att tala om att få slut på långvarig bostadslöshet.
Med långvarig bostadslöshet avses en situation där en person varit hemlös i minst ett år eller upprepade gånger under de senaste tre åren. Exempelvis satsade regeringen 10 miljoner euro på ett program som bekämpar långvarig bostadslöshet. Räcker det?
Det korta svaret är: nej. De samhälleliga strukturer som bekämpar hemlöshet har försvagats så drastiskt att programmen mot långvarig hemlöshet är bara en droppe i havet. De kommer inte åt att hjälpa exempelvis personer i arbetslivet som måste ty sig till nödinkvartering eller familjer som kämpar med vardagen i alltför små bostäder.
När Lehtonen får frågan om hur situationen borde åtgärdas ger han snabbt ett svar. På kort sikt hänger mycket på stödsystemet. Därför anser Lehtonen att nedskärningarna i bostadsbidraget och åtstramningen av utkomststödet borde slopas. Regeringen har också valt att skära ner i finansiering av bostadsrådgivning med ungefär hälften, trots att det tvärtom behövs satsningar på att åtgärda de skador som redan uppstått.
– Vi måste komma ihåg att ett år är en lång tid för den person som blir hemlös. Nu kan det kännas som att vi lever i en exceptionell svacka, men om lågkonjunkturen varar i två eller tre år och hemlösheten ökar blir det verkligen svårt att få ner den igen. Det går mycket långsammare att återkalla en utveckling än att påskynda den.
Också om regeringen motiverar sin åtstramningspolitik med att säga att den stabiliserar ekonomin är faktumet att hemlöshet blir dyrt för samhället.
– Man behöver inte vara ekonom för att förstå att om tusen personer blir hemlösa medför det långt större kostnader för staten än om de inte hade blivit det, sammanfattar Lehtonen.
Text: Iina Lindeman
Citaten i denna artikel är utdrag ur intervjuer som vår forskare gjort för Amnestys rapport om hemlöshet. Rapporten påvisar att regeringens hårda åtstramningspolitik lett till mer hemlöshet och instabila bostadssituationer. Rapporten publicerades i april 2025.
Hej där! Nu när vi fått din uppmärksamhet…
… så är vi övertygade om att du vill se mänskliga rättigheter förverkligas för alla, överallt i världen. Visste du att Amnestys arbete bygger på stödet från omtänksamma människor som du? Vi är en oberoende aktör som inte tar emot statlig finansiering. Men vi behöver privata donatorer för att trygga vårt oberoende.
Vårt arbete ger resultat. Tack vare våra donatorer har vi lyckats frigöra hundratals människor som dömts på felaktiga grunder. Vi har pressat regeringar att åtgärda diskriminerande lagstiftning, stoppat avrättningar och räddat människoliv. Med hjälp av våra donatorer kan våra experter bedriva forskning och avslöja människorättskränkningar. Vi blottlägger orättvisor och kräver att beslutsfattarna agerar.
Allt det här är möjligt med hjälp av människor som du. Tillsammans kan vi sätta stopp på tortyr, förtryck och diskriminering; hjälpa våldsutsatta kvinnor och erbjuda en bättre framtid för människor som flyr krig och förstörelse.
Därför frågar vi: har du möjlighet att bidra med en summa som passar dig? Varje donation är viktig. Ge ditt stöd för de mänskliga rättigheterna i Finland och överallt i världen!